I MITT UNDERLAND

En blues innan taket faller in, väggarna välter och golvet rämnar. Del 5.

Nöje, musikPosted by Fredrik Larson Wed, April 04, 2021 07:17:48

Augusti 1999.

En vind drar i tyllgardinen. Ante var en av många som skruvade ihop denna värld innan millennieskiftet. Dygnet runt satt miljoner killar och tjejer på obetald tid och fogade samman mänsklighetens allra största demokratirörelse. Bill Gates vision om en dator i varje hem blev verklig under några få år. Själv skrev jag ur eget huvud och ner på vanligt papper uppkopplad till väder och vind. Ena fingret i luften, örat mot marken. Datorbesatta fann mening först när de var ute i den kodade världen. Med lösenord och användarnamn. Allt längre inåt ett ingenting. Med fingrarna i chipspåsen och hörlurar på. Min vän pausade efter ett halvt dygns trixande, gick in i duschen och bytte om för ett pass på boendet i Karlskronas utkant. Ett nedlagt industriområde. Till stressade, kaffepimplande medarbetare och manipulativa unga ingen annan klarade av att hantera. Ante körde de tre milen längs E22 och körde av mot Lyckeby. Stannade bilen och gick in i den låga byggnaden. De kokade kaffe, snackade med klienter i gemensamma rum och fortsatte reda ut deras mardrömsvärld. Ante hade pluggat i Växjö, blivit behandlingsassistent och läst psykoterapi i alla riktningar, pratat lösningsfokuserat och hade själv växelvis egna bekymmer enklast löst med mat eller drink. Precis som i LSS-industrin drogs folk med grav medberoendeproblematik in i dessa yrken. Att skärskåda andras problem och slippa sina egna är behagligt men verkningslöst. Att ges full lön, åka på Kay Pollak-inspirerande kurser för andras pengar, ingå i fackkollektivens eviga klasskamp och mässa att missbruk är sprunget ur socioekonomiska förhållanden är också skönt men likaledes meningslöst. I det smala köket hade Ante en tavla där han skrev upp dåraktiga citat från de oändliga mötena. Floskeltoppen. I hans yrkeskår fanns även en pågående könskamp Ante hanterade med utmanande kommentarer. Men några av hans kvinnliga medarbetare blev sura och trumpna. När det var konferenser och uppsluppen fest med alkohol ville de dock ligga med honom. Vad huvudet tycker stämmer sällan med vad kroppen känner. Diskrepansen dem emellan är kanske vad allt handlar om. Och kanske indianhövdingen har rätt i att den längsta resan vi gör är den jag ägnade varje minut åt. Dygnets alla timmar.

I källarlokalen på Föreningsgatan i Göteborg satt jag framför en av många datorer projektet tillhandahöll. Ett par klick och ut på nätet och en publik infosajt med biografi, spelningar och mp3-spellista. Ett nytt blad i dagboken skrivs. Min hotmail öppnas och sidan laddas långsamt upp. Några enstaka mejl läses. De andra grupperna satt med sitt. Min projektledare Tomas ställer sig i dörröppningen och berättar om sina drömmar. Sina dikter. Hur de knyter samman hans värld. Med röda skosnören. Vi pratar lite, sedan åker mina fötter i sandalerna och ut längs Göteborgs vackra gator. Över gräsytor, över torg, under högspänningsnät. Spårvagnar rullar kors och tvärs, bilar parkerar i stans alla centrum. Biograferna affischerar senaste film, tidningar recenserar, hyllar och sågar. Kaféer står öppna, liksom Domkyrkan och jag äter ofta lunch på Govindas restaurang. Lägger upp en vegetarisk måltid på tallrik av stål. Ser ut över Nya allén. Skriver några rader på en ny text. Författar ett sms. Läser svar.

Ibland rullar vagnen ut till Godhemsgatan men oftast promenerar jag i högt tempo. Alltid med en sång i huvudet. En text, ett flödande samtal med högt och ovan. Kryssande mellan husen på långgatorna, upp mot Masthugget, uppför backen mot Bengans och in i Majorna. Förbi flerbostadshusen i tre våningar och öppna innergårdar. Cyklar och soptunnor var fredade. Folk hälsade. Unga föräldrar rullade barnvagnen nerför gatan i hopp om en lycklig, lovande tid. Min generation hade inga behov av radikal politik eller religiöst nonsens. Många av oss sextiotalister hade läst Wayne Dyers Älska dig själv och gläntade försiktigt åt en outforskad andlighet. En uppsjö amerikansk nyandlig litteratur distribuerades och handlades. Amerikansk tv-show lanserade både dess idéer och författare. Oprah Winfrey gav syre åt dessa fenomen. En mängd fyrtiotalister hängav sig åt indiska gurus, experimenterade med både droger, fri sex och kollektiva krafter som snart snärjde var individ. En kulturrevolution pågick och lämnade alla med fickorna in- och utvända, själen borta. Den de dyrkade omgavs av flådiga bilar och ett överflöd av pengar, lyx och ihåliga undersåtar. Vår generation var annorlunda, vi föll inte för bluffande magiker och leviterande människor i ashrams. Vi trodde inte på en föräldrageneration som låg med allt och alla men inte kunde hålla ihop vare sig själv eller ett resonemang. Mest extrema var konstnärskollektiven, de härligt galna teatrarna, med en ensemble självupptagna och radikaliserade – som formade och fostrade vår tids skådespelare. När sjuttiotalet långsamt brann ut kom åttiotalet med en explosion av färger och brinnande marknadskrafter. Min generation fixade frisyren inspirerad av George Michael och Limahl, bar lappade jeans och midjekavaj. Fantasirik och actionspäckad amerikansk film visades på bioduken, soundtrack såldes på vinyl. En aldrig sinande ström av film på VHS stod staplade i videobutiker och varje helg hyrde vi minst två, beställde pizza och halvlåg i soffan under söndagen. Unga amerikanska skådespelare poserade på idolplanscher och klistrades över pojk- och flickrumsväggar. Musikvideon lanserades genom MTV och sändes dygnet runt. Västvärlden tog ett kvantsprång i utvecklingen och välte slutligen Berlinmuren. Den syrerika friheten gav förtryckta folk kraft att störta sina socialistregimer. All planekonomi, all statlig reglering föll samman även i vårt land under tidigt nittiotal. Politiken kunde inte kontrollera marknadskrafterna – människors önskan och vilja – och ett gammaldags system brakade ihop. Precis på samma sätt och av samma anledning som östblocket. Sextiotalisterna hade i samma veva skaffat sina första barn, bildat sina familjer, köpt sina egna hus och tvingats punga upp med 13 % i bolåneränta.

Mängder med familjer hade belånat sina hus upp till skorstenen och över en natt tvingats sälja sina egendomar. Billigt. Åttiotalets lånefest var över, men – det var inte enbart marknadens fel. Den maktgiriga socialdemokratin stod lika skyldig. Den infantila drömvärld de sålde in med sin lotteriverksamhet följer exakt samma mall som Postkodlotteriet och annan hårt vinstdrivande verksamhet. Men man säljer ingenting, man producerar drömvärldar. Dyra lyxbilar utlovades åt hyggligt folk, norrlandsstugor och resor till paradisöar, ekonomiska oberoenden när högsta vinsten drogs! Att låta vanliga hederliga medborgare tjäna ihop sin egen förmögenhet genom hårt arbete går inte för sig. Passivt-aggressivt stämplas du än idag som ond om du inte bidrar till det allmänna via skattesedel.

En bluff långt värre än indiska gurus.

Ungefär samtidigt kraschade en amerikansk radiovärd sitt äktenskap, blev utkörd hemifrån, förlorade sina jobb och drogs med hälsoproblem. Han drev runt bland andra hemlösa, levde med handen i soptunnan efter dagligt bröd och började snart häva en förbannelse i samtal med högre entiteter. Från tillvarons absoluta botten kom boken ”Samtal med Gud” ut i mitten av nittiotalet och sålde som smör. Den kom att översättas till fyrtioåtta språk och spridas världen över. En text som enkelt förklarade mystiska upplevelser, attraktionslagar, tankens förmåga och känslans oförmåga, själen och kroppen, evigheten och nuet. Kunskap som idag – när aggressivt religiösa organisationer välter samhället inifrån, äskar skatteresurser, bygger sina tempel och fyller dem med infantil nonsens och betvingar vanliga människor att lyssna till dess propaganda – är vitalt för samhällsdebatt. Jag inbillar mig att många saknar kontemplation, meditation och visshet om något evigt och oändligt. Ingen klarar en torftig tillvaro utan drömmar, utan hopp, utan liv efter detta. Ingen ung människa med vett och huvudet på skaft vill ta del av ett liv där du ses som skatteboskap. Där din inkomst mjölkas på mer än hälften åt en omättlig best.

Vi är mitt i ett pågående världskrig. Fast inom oss. Var person är en mobil cell i en global hjärna. En figur i det kollektivt undermedvetna. En larv i kokong, redo att bryta mörkret. Mer finns mellan himmel och jord än någon någonsin drömt om gosse, och vi står på randen till en annan värld. Du rispar mobilskärmen och vill igenom, men kan inte koden. Du ringer hem den ena drömmen efter den anda. Något saknas. Huvudet kryllar av så många frågor att kråkor bygger bo. De kraxar sönder all konversation och leder vilse. Följ inga ledare, låt inte andra vara språkrör för din värld. Svara an på varje känsla, på allt som händer. Bli aldrig del av en mobb eller ett drev. Var din egen. Ingen annan kan ta din roll på scenen, din plats i biografsalongen. När någon raglar berusad in mellan stolarna och gapar ut sitt förakt vet inom dig hon förlorat båda.

Längs trottoarerna i det gemytliga Göteborg, förbi små affärer och parkerade bilar vandrar lilla jag. I århundradets sista minuter. I lugnet före stormen. En någorlunda ung man i början av sitt livs resa med band, skivkontrakt, scener, loger och radiointervjuer. Kanske tv-uppträden. Replokalen låg ute i Röda sten, i Klippans gamla fabriksområde. Stor öde parkering och utsikt över älven. Ett kluster av tegelbyggnader från en svunnen tid där gamla tidens arbetare gått och stått och bekämpat stålet med naturens krafter. De övergivna husen var nu replokaler åt äldre män spelande sina meningslösa covers, eller unga män gapande sina svengelska texter i extremt skitiga lokaler. Ölburkar, bananskal, äppelskal, tomma chipspåsar, helfyllda askkoppar och utskrivna textblad på vingliga notställ, över bord, i soffor, klistrade på äckliga mattor. Omogna gossar kvar i pojkrummen. Ibland sprang vi på dessa människor. Oftast mötte vi ingen. Trista affischer var uppsatta i entrén. Hissen gick långsamt så långsamt. I denna värld bistod folkbildningsförbunden – en organisation av friska ambitioner, nu en sjuka åt värdelösa rockband som fyllde i cirkelmappar och ljög om mängden tid de la ner. För att även de äska pengar. Än idag pågår denna bluff. Och rockbanden är bara sämre och sämre. Mer och mer omogna. Mitt huvud begrep ingenting. Hyran för lokalen var femtonhundra kronor per månad. Något jag pungade upp ur egen ficka. Såklart. Varför ska någon annan betala för mig, resonerade skallen. Mina medmusikanter slapp betala eftersom drömmen var min. Om de ödslar tid åt mina sånger och hoppfulla önskan ska de inte betala ett öre. Basta.

Göteborgs musikliv var i början av en ny era då. Soundtrack of our lives, Håkan Hellström, Dan Viktor, Mustasch, West of Eden, Whyte seeds och ett gäng andra popband stod på randen mot genombrott. Utbölingen från nordvästskånska prärien bar runt sin demo och gav till klubb efter klubb, restaurang efter restaurang men möttes av dystra och arroganta typer. Närmast föraktfulla. Som om jag befann mig i en ond dröm. Ett förtrollat underland. Som om de sa mig något och inte tvärtom. En efter en stängde dörren, sa: ”vi hör av oss.” Och efterföljande tystnad hanterade jag med gura.

Allt i mitt liv kom att stå tillbaka för en handfull sånger. All resurs, alla pengar jag tjänat, varje liten tanke och känsla har lagts i dem. År har passerat, ändå har jag stått kvar med fötterna i underjordisk mark. Med huvudet bland molnen. Hjärtat i elden. Mycket vatten har runnit under broarna men väldigt lite utav min önskan har infriats. Nästan inget. Tjugo år senare ligger tusen sidor på hög. Flera hundra sånger. När jag sjunger dem stannar tiden.

Mobilen ringer i min axelväska.

”Tjena, vad gör du” undrar Ante i andra änden av landet.

”Inget särskilt” svarar jag och är snart uppför backen mot Svalebohöjden.

”Kräftskiva på lördag, vad sägs? Du och jag, Micke och Strand!”

”Ja visst, varför inte. Jag ringer brorsan oxå.”

”Lite Västerbottenost, surdegsbröd med riktigt smör, kräftor, någon liten hurring och litta annat smått och gott.”

”Absolut, jag kommer” och med ens löstes all storstadsfrustration upp. Tanken på den stilla byn under lika stilla blekingsk himmel lugnade varje cell i mig. Vi la på. Mot kvällen packades en enkel väska. Teven surrade i bakgrunden. Kroppen föll i sömn. Huvudet sjönk igenom kudden. I drömmen svärmade getingar kring ett hål i jorden. En trollpacka for mot en blå himmel och löstes upp bland molnen med ett vasst skri. Längst ner i ett gruvschakt slet tolv av mina mannar, dag som natt. Hell, sa de när jag kom. Sen fortsatte de bryta svart malm med järnsmidd hacka och kolskyffel. Någonstans fanns en glänta i en magisk skog, en tusenårig sömn led människor utav och måste hävas, viskade en kvinnlig röst. Arior, sånger, tisslande, tasslande fågelliv runtom. En annan sol. Ett annat ljus. Mina fötter trampade i mjukt gräs, över mjuk mossa, allt tindrade och gnistrade, varje del av naturen var både sin egen och hörde samman i en slags symfoni. Varje insekt, varje liten blomma sjöng. Mina mannar slet under jord men också i en del av min kropp. Getingarna svärmade och blev ett koppel utav polisbilar som surrade allt intensivare kring ett olöst brott och jag vaknar med ett ryck, sätter mig upp i sängen och tar mig för vaden där en liten knuta bildats under senare tid. Men efter drömmen kom den att minska och så småningom försvinna. Känslan fanns kvar hela morgonen, mina fingrar rörde över vaden under frukost. Ur teven strömmade morgonnyheter och väder. Bengt Magnusson och Malou von Sivers satt i soffa och lotsade tevepublik i ännu en direktsändning från Stockholm. I en studio med kameramän, producenter och assistenter på tå för att glädja oss nyvakna medborgare. Ena ögat blickade mot teverutan, andra inåt. Med gitarren i knäet kliandes några ackord som inte ledde någonstans.

Två timmar senare rullade bilen ut mot riksväg 40 i ett grönskande land, under en het sensommarhimmel. Vajande åkrar, torr blandskog, in i Borås och snart ut igen på väg 27 mot Växjö. Förbi och genom småbyar, enkla mackar, enkla människor i nedskruvad tillvaro långt från storstad, långt från avancerad digital teknik, evigheter från retoriska grepp av politiska grupperingar, mil och år från ekonomiska transaktioner ingen begriper alls och en härva av kvoter, tullar, fördelningspolitik i ett växande Europa där Göran skrider fram som den allra sista socialdemokraten. Den sista ur en gammal epok. I arm med miljöpartister – också de sista från sin stam. Tjugo år senare är de alla skinnade på ryggrad, på genuinitet. Men då, i augusti 1999, över heltäckningsmattor i Bryssel där kostymklädda skred fram och skakande hand med andra representanter fanns hopp om en levande och öppen framtid, även om den var skyhögt över mackpersonalen i Hjortsberga. Där jag stannat för att tanka upp. Godishyllorna spränger av socker och färgglada förpackningar, kylen fyller var centimeter av läskande dryck. Ända sedan oljekrisen 1972 har mannen bakom disken skyltat om för både ägare och pris. Gått från kontanta medel till ett litet plastkort alltfler använder. Även jag. Småländska landskapet är lite dåsigt, ortsbefolkning verkar hålla armlängds avstånd mot en snabb utveckling. Hus står liksom stilla. På skorstenen sitter kajorna. Landsbygd och storstad skiljs åt år för år. En moderat politiker i Stockholms innekrets kom att yttra sig ohyfsat om lantisar i ett teveklipp. Att raljera över vanligt folk, att hyvla av dem sin anständighet, anstod ingen politiker eller journalist av den gamla skolan. Om det förbipasserande pensionärsparet jag hälsade på innan min bildörren gick igen fick skåda kristallkulan där och då hade de troligtvis vänt. I dem såg jag ett stillsamt folkhem inredas, i dem hörde jag applåder från sjuttiotalets tevestudio, Bosse Parneviks narr av kändisar, tv-geniet Hyland och all vänlig konversation med gästerna, de stora episka serieproduktionerna med Kunta Kintes resa över kontinenterna mot bomullsodlingarna i sydstaternas amerika, följetongen utav en brittisk skeppsredarfamilj från mitten av 1800-talet, den mustiga skildring av svenska bondefamiljer från magra småländska jordar som rest över Atlanten för ett annat leverne. Vars liv återvände i sjuttiotalets tv. I pensionärsparet såg jag den oskyldiga schlagern, de tusen dansbanden uppå scenerna över hela landet – så föraktad, pissad på, moraliserad över av kulturadeln – ett hav av minnen fanns begravd där i parets sköra blick. De passerade mig, log och hälsade. Till synes nöjda med gemensam ansträngning av hårt arbete och uppfostran av barn. Till punkt och pricka skött sina medborgerliga plikter. Om de fick se tjugo år framåt hade de troligtvis förlorat allt hopp. De hade skyndsamt sålt hus och hem och lämnat en annalkande undergång. Bildörren stängdes, nyckeln vreds och motorn rusade. Skyndsamt rullade jag därifrån och kastade en blick i backspegeln. För var mil allt längre in i nutid. Tvärs genom Växjö – en småländsk labyrintstad utan själ jag inte blir klok på. Breda vägar in och snabba vägar ut. De sista milen avverkades likt fort som skogarna. När bilen korsat E22, kört in i Ronneby och passerat Preem föll lugnet. Ända ner i tårna. Långsamt rullade jag in i byn, tog djupa andetag längs med ån, förbi torget och stationen och sedan förbi skolbyggnaden och in mot villorna. Förbi dem och sista delen av Flensburgsgatan – där någon gömt torpet undan bebyggelse och nutid – och fram till grinden. Den långa uppfarten, knastret under däcken, de höga omgivande ekarna. Den vildvuxna trädgården. Jag kliver ur och lyfter väskan. Ytterdörren står öppen och i hallen står några skor.

”Hallå” ropar jag. Inget svar. I det lilla vardagsrummet sitter Ante och en vän framför datorn med pannorna rynkade.

”Tjena” säger Ante och vaknar till. Tvåliters läsk står sidan om slokande blommor. De gamla möblerna andas knappt och jag får återigen vädra ut en lite unken doft. Klockan är strax efter 13 och dagen är lång. ”Vi kör till affären och handlar” säger Ante. ”Kan vi ta din bil?”

”Javisst” och så packar vi in oss. Två hundratjugokilos kroppar sjunker ner i passagerar- och baksäte och bilen nästan kantrar. Mina sextiofem väger inte riktigt upp. I den stora Ica-affären kör vi sedan varuvagnen och plockar i allehanda kräftskiverelaterade varor. Ett par lådor kinesiska kräftor, en hög med billigt bröd, smör, vitlök, lagrad ost, potatis, gräddfil, persilja och dill. Vi passerar kassan och delar på summan. Därefter rullar ekipaget mot Systembolaget, vars butik är aningen svårnådd på grund av ombyggnationer och troligtvis alkoholpolitiskt krångel. Anitra Steen är ny vd och driver en av statens institutioner i sann folkuppfostraranda. För den vidare i modern regi. Hon kom snart att finna åtrå till landets statsminister, de kom båda att skiljas från sina partners mitt under brinnande karriär och bilda egna bolag, köpa eget gods ute på landet. I en tillfällig butik någonstans i byn plockades mängder med öl ner i korgen, två bag-in-box – som revolutionerat vinmarknaden – samt två flaskor av dryck dessa kräftor kräva. Även här delades summan framme vid kassan. Fyra gröna påsar bars sedan ut i bilen. Vi körde tillbaka mot torpet. Till skillnad från min vän låg inte någon större fokus på mat och dryck utan jag ville ha en enkel samvaro innan utgång. Framförallt ville jag fly undan den press sångerna orsakade mig. Lägenheten uppå svalebohöjden stod tom. De höga husen under bohusklippornas himmel sjöng ett långsamt farväl. Trafikinfernot, tunnlar, broar, trottoarer i alla väderstreck och riktningar drev mig närapå till kokpunkt. Jag var överallt och ingenstans i den byn. Allt kostade skjortan. Dörrar stod stängda. Fel kod, fel lösen. Min vän gav mig ett andningshål i tillvaron där jag bäddade sängen på övervåningen med rena lakan, ställde väskan och stämde gitarren. Någonstans inom oss alla finns en längtan att vara. Oavsett vad vi gör för ögonblicket. När ens göranden inte slår knut på ens vara löses bindningen i tid.

Nästa morgon vaknar jag tidigt. En bjässe låg och snarkade i rummet mittemot. De låga fönstren på övervåningen läckte in morgonljus. Mina fötter trampade ut i daggfyllt gräs, jag slog en enkel drill inför stilla träd, lovande himmel och en lång dag.

Under förmiddagen stod Ante i femtiotalsköket, gjorde kalla såser, blandade grogg och satte kräftskivehatt på huvudet. Radio stod på. Ett stort bord och några stolar ställdes ut på en gräsplätt jag klippt ner med handjagare. Lite lanternor hängdes upp i trädgren och trillade ner. Min yngre bror anlände strax efter lunch och installerade sig i ett av rummen. Micke Olsson kom cyklande på grön mountainbike, Markus Strand kom körande i röd Peugot. Fem grabbar i lite olika åldrar med lika olika intressen samlades. Eftermiddagen sjönk med både sol och tömda glas, tömda flaskor. De illröda kräftorna avnjöts. I en annan tid, ett annat liv är Ante stjärnkock, men inte nu. Mat och dryck är lika mycket en fallgrop som passion. Skämten haglade in mot kvällen. Micke och Strand var två unga killar Ante bjudit in via gemensamma vänner och de tre spelade gärna datorspel lediga dagar i ända. Åt pizza. Drack läsk. Som nittiotalsunga gjorde. En pervers matkultur odlades upp i matindustrins mest cyniska delar där kvalitet, god smak, nytta blev en klassfråga. Men inte genom tvång. Utan av fri vilja. Folk valde skräpet. De åt skiten. De drack smörjan. Kapitalismen är genial – när många handlar utav en produkt göder de tillverkarens kapital som självklart producerar mer. Och ännu mer giftigt skräp ställs ut i livsmedelsbutikerna. Kapitalism fungerar även omvänt för nyttigare alternativ. Idag verkar alltfler förstå kostens betydelse, synd bara att så få förstår marknadsekonomi och fri handel. Vegan livsstil är kapad av ung, okunnig, lat identitetssökande vänstersekt som moraliserar över folks matvanor. Livsmedelsbutiker 2018 är en dröm för veganer och hälsomedvetna. Tack vare marknadskrafter. Men långt innan eko-produkter blev allmänt, långt innan plantbaserad mat gjorde intrång i människors liv, långt innan vi förstod hela livsmedelskedjan, så satt jag tillsammans med studenter på Världshuset i Göteborg. Vi läste Humanekologi. En tvärvetenskaplig utbildning. Antropologi, filosofi, kulturgeografi, biologi, kemi och poesi i en enda salig röra. Två års universitetsutbildning jag aldrig fick jobb på. Två år där jag lärde mig allt av värde. Två år av mitt liv som banade väg för en skrivande konstnärsdröm. En dröm jag satt mitt i, på trästol, med ett glas rödvin. Med vänner. I en omvälvande tid. Allt i tillvaron nådde bläckpennans spets och mina läppar. En flodvåg av energi drev mig över gatorna, genom rummen, genom replokalerna, in i den kultur som rådde och med ett enkelt folkrockband längtade jag uppå scen. Där och då, under gycklarhimlen, mellan cigg och grogg, kläckte Ante ur sig:

”Spela in själv då? Strunt i långsamma bolagsägare och alla andra som inte vågar göra något. De bara snackar. Snack leder ingenstans. Sätt igång själv istället.”

Min bror satt med gitarren i knäet och spelade Neil Young-låtar för oss. Sånger från naturen, långt inifrån vildmarkerna, där höga Douglasgranar stoltserar. Sånger i evig längtan efter närvaro från de som lyssnar. Skriven av en kanadensisk hippiesnubbe under tidigt sjuttiotal. Tusentals unga killar härmade honom. Man såg dem under nittiotalet. I en lägereld nere om stränderna i Halmstad eller en grillplats i Västerviks skärgård. Svenska killar med långt blont hår och skäggstubb. Hånglande par, nakenbad när solen gått ner, blåa färger av smälta berg nerför kusterna i ett avlångt land, där tåg rullar rakt igenom med Tomas Ledin, Eva Dahlgren, Björn Skifs och crew ombord. Med himlen runt hörnet. De svenska killarna satt kvar under natthimlen och sjöng när ingen lyssnade, de sjöng och slog på guran och snart skrev de själva. Kopior förstås. Min bror sjöng varsamt och utan behov av att synas och höras. Efter någon timma ställdes datorhögtalare i fönstret och all möjlig mp3-komprimerad musik tystade fågelkvitter, ljum augustivind och även brorsan. Alkoholens verkan tilltog, spänningar i kroppen släppte, vårt lutherska arv hävdes. På bordet stod tomma kräftskålar, en nedskuren ost, ett par skalkar bröd och en mängd tomma ölburkar. Ante verkade kunna dricka mer än vanligt och vi såg inte riktigt när det slog över. Kring åttatiden sjönk augustisolen och de höga träden skuggade vår lilla kräftskiva, Ante höjde en sista skål med moder natur och trillade baklänges ner i gräset med en duns. Han skrattade till och tystnade. Efter någon minut sov han. Och utan honom dog festen. Vi hjälpte de hundratrettio kilona in i torpet och sedan siktade vi mot byn. Mot de överraskande många uteställena.

Byn levde upp under kvällarna. Några pubar drog till sig stamkunder och Bågen drog till sig traktens fyllon. Vi avverkade minst tre välbesökta pubar innan taxin nådde Bågens kö. Klockan var bortåt elva, halv tolv. Mitt huvud ljummet, tankarna mjuka. Min bror, Micke och Strand stod bakom mig i kön med försvann så snart vi kom in i lokalen. En kärlekskrank poet förvandlad till en simpel småstadstjuv fann sig snart i en nätt kvinnas famn och några timmar senare gick vi längs ån och inåt stans centrum. Över en bro. Längs Blasius Königs gata, förbi trevåningshusen, in i en trapp, in i hennes trerumslägenhet.

Balkongdörrar stod öppna under nattens timmar, bakom tunna gardiner. Jag stannade till frukost, åt med henne, höll en lite disträ konversation, bläddrade lite i morgontidningen. Ensamstående mamma. Tandhygienist. Ett par år yngre än mig. Långsamt strosade jag tillbaka mot torpet i skarp sol, varmt söndagsväder. Över bron och tvärsöver torget där någon stannat och satt sig på bänken. Ingen kommers. Inte ens kyrkklockor slog. År och mil från kriminella ungdomsgäng. I torpet satt min bror med gitarren i knäet, Ante drack vatten och ojade sig. ”Fy fasen, vilken skallebank” sa han. ”Ikväll blir det pizza.”

Min bror hade åkt taxi hem sent under natten, bra larmad. Gått genom ytterdörr och lagt sig i en soffa ovanpå Ante, som snart skakade av sig bördan. Nu satt han i soffan och blåste i en alkoholmätare. Drack vatten. Vi körde allihop till en pizzeria och beställde varsin pizza, hyrde en film. Knäppte på teven i det lilla vardagsrummet, kollade på ”Festen” - en av de utmärkta danska Dogmafilmerna – vars hudnära pinsamheter och obehag gick rakt igenom rutan. Framemot sextiden körde min bror mot Ängelholm.

Själv stannade jag någon dag till. Höll kvar känslan. Friheten. Enkelheten.

• Comments(0)//blogg.fredriklarson.se/#post116

En blues innan taket föll in, väggarna välte och golvet rämnade. Del 4.

Nöje, musikPosted by Fredrik Larson Thu, March 22, 2021 06:33:49

Mina två söner besökte mig innan de föddes.

Love satt på sängkanten tre månader innan nedkomst iklädd ljus byxa och tunn skinnjacka. Jag sov, men vaknade till av att madrassen pressades ner. Han sa inget utan deklarerade mest sin närvaro. Jag somnade om utan att tänka närmare på vem det var och varför, det slog mig långt senare. I somras, mitt på ljusa dagen, när Louise stod på övervåningen och hängde tvätt, pratade om graviditet och illamående gled en gestalt fram igenom en slags reva och presenterade sig som ”Joel” - jag såg honom för min inre blick och vi talade utan ord. Vid sådana tillfällen upplöses tidsbegrepp och är både i ett vibrerande nu och i ett förflutet lika mycket som framtiden – som om tidsdimensioner inte finns. Alternativt att alla finns samtidigt. En märklig känsla. Båda annonserade alltså sin ankomst i denna värld. I denna tid. Båda pojkarna var i tjugofemårsåldern. Love upplevdes stark och mer manlig. Fokuserad. Joel var mer av en känslig och konstnärlig karaktär, mer som jag. Ett stråk av sorg anades. Varför de visade sig för mig vet jag inte. Eller så har min klärvoajans vässats under senare år. Ibland drabbas jag utav omvälvande scener i vardagen, förnimmelser bäst fångade i en sång. En vag, pockande känsla omöjlig att slå bort.

På vår andra ultraljudsundersökning hade jag en sådan känsla men slog den undan. Halvvägs in i undersökningen upptäckte sköterskan en avvikelse på hjärtat hos fostret. En oro ångade in. Sköterskan hämtade en läkare som kikade på skärmen och sen bokade de tid nere i Lund. Varannan vecka körde vi sedan till kontroller hos otroligt kunniga läkare. Men att sitta helt maktlös inför vad två kardiologerna ser på en skärm med blippande siffror och hjärtats alla ljud är minst sagt påfrestande. Vecka för vecka närmade vi oss förlossning och ju mer solid fostrets skelett blev, ju svårare var det att se hjärtat hos vår pojk. ”Vi får undersöka när pojken är född” sa specialisterna och ordnade all form av förberedelse åt oss. Patienthotell, vi träffade ett team från neonetal, visades hur kuvös fungerade, de beskrev ett troligt scenario. Natten till den 20 december kom de första värkarna och vi packade ihop oss i Volvon och körde över mörka, ensliga vägar neråt Lund. Vi parkerade utanför förlossningen och gick sedan in i korridoren. En barnmorska tog hand om oss, gav oss ett rum och klockan pekade på halvtre. En timme senare damp en fyra kilo tung gosse ner till världen med ett härligt skrik och låg snart på sin mammas bröst. Välmående. Navelsträngen klipptes. I dörren stod barnläkare och sjuksköterskor på tå för att ta honom till neonetalavdelning. Tio minuter höll vi honom tätt intill utmattad mamma och överlycklig pappa.

Under ett dygn i kuvös, uppkopplad, medicinerad och undersökt sa barnläkaren att operation var nödvändig. En förträngning i aortabågen var såpass smal att vår son troligtvis inte hade överlevt de första dygnen om det inte upptäckts i tid. Vår tacksamhet till den sköterska som gjorde ultraljud visste inga gränser. Louise var magisk under förlossning, magisk under de första dygnen, ammade den lilla gossen trots en härva av slangar och onaturlig blinkande omgivning. Joel var trött av all undersökning och medicin, så sköterskor började sondmata honom med den bröstmjölk Louise gav dem. Trots de vidriga betongbyggnaderna, de fula tillbyggnaderna, den hetsiga trafiken runt dem, de långa korridorerna och de tusen låsta dörrarna, de vackra sköterskorna med papperlunta i famnen, nycklar till rum efter rum efter rum, handspritsburkar i varje cell, möttes jag av en oändlig strid med leenden. Decemberkyla och rå blöt vind passerade genom hela mitt väsen när jag gick mot Volvon, liksom kärleken, liksom oron, liksom tilliten, liksom längtan efter vår andra pojk där hemma. Fem dygn gick jag upp kl 5 och gjorde mina tibetanska riter, gav Love frukost och satte på Pixarfilmer åt honom. Själv avnjöts Cowboykåken och en underhållande och ständigt svärande figur uppe i norrländska höglandet som snickrade ihop en livsdröm under några år. Han lämnade reklambransch i Malmö och köpte kåk i norr. Mil från civilisation. Dokumenterade på film och klippte ihop. Postade till SVT som otroligt nog sände. Väldigt befriande att skåda. Fem dygn vaggade världen oss och växlade mellan visshet och ovisshet. Dagen innan operation hade vi möte med kirurgen Jens som skissade upp hjärtats struktur på papper och förklarade både enkelt och självklart. Plötsligt ringde kirurgens mobil – vilken var en hisnande vacker aria av Puccini – Nessun Dorma – vilket betyder ”ingen får sova”. Louise hade drömt om samma aria och även hört om den i radions P1 någon månad tidigare. För mig var budskapet solklart. Inte bara kirurgen bistår pojken nästkommande dag. När Joel sövdes ner på juldagen och rullades in i operationssalen började en klocka ticka ner. Louise och hennes pappa satt i Lund och spelade kort, läste tidning, åt lunch, lät tiden gå. Jag satt i vårt hus med Love och kollade film, lagade mat, åt frukt, vaggade fram och åter genom rummen. Fem timmar senare ringde mobilen. Klockan var halv fem. Klockvisarna stod stilla. Hjärtat slog förvånansvärt lugnt.

”Allt gick bra” sa Louise och följdes av mitt livs längsta utandning.

På senare år har jag inte delat mystiska upplevelser med någon. En anledning är att det endast ankommer mig, en annan är att alltfler har blivit alltmer förvirrade. Uppskruvade inför ingenting, rädda för minsta avvikelse. Som om vi vandrar runt i ett hypnotiskt tillstånd. Uppeldade av värdegrundsnonsens och allmän underhållning utan botten. I andliga forum och trådar finns ingenting av värde. Sökande människor önskar svar hos förvirrade siare och låtsasandliga som inget vet, utan bara gissar. De verkligt spirituella människorna är inte där. Frågan är om de ens kallar sig andliga. Min måttstock idag är istället autenticitet. Närvaro. Eget språk, självständiga tankar. De behöver inte en grupp av likatänkande. De behöver bara frihet att dela sina tankar och upplevelser.

De vassaste texter kommer från de mest avskydda. Enskilda skribenter bespottade av omogna människor. Människor som gått samman i sektliknande grupper och förfäras av de enklaste av sanning. Varje stor sådan börjar som en hädelse. Någon svär i kyrkan. Säger emot de styrande prästerna och dess . Församlingen skruvar på sig och vill inte på några sätt skapa oordning eller delta i revolten. Istället ger massorna sig på sanningssägarna – de som hävdar att kejsaren är naken, att de styrande ljuger. Att de höga ideal de proklamerar inte själva efterlevs, tvärtom. Politik har blivit vår nya religion och blivit ett dysfunktionellt samhällsverktyg och åstadkommer nu endast kaos. Samhället är politiserat in absurdum. Varje litet ord ges numera betydelse den inte har. Människor ges betydelse de inte har utan blir måltavlor – ikoner eller demoner. Budbärare skjuts. Kritiker karaktärsmördas. Debatter upprepar narrativ om vi och dem och gör allmänheten dummare än de är. Politiker är svaga och blodfattiga. Deras makt måste minskas, deras inflytande måste begränsas. Vilket endast görs med lägre skatt.

Staten måste bantas. Mängder med statliga stöd måste fråntas mängder med organisationer. Staten måste bli kärnfull igen. Neutral, färgblind.

Jag är man. Med blek nordisk hy. Blåögd. Icke svartsynt. I femtio år har jag vandrat på denna jord men aldrig upplevt något liknande. Mina söner är oskyldiga pojkar. Med blek nordisk hy och norrländska rötter. Blå ögon. De växer upp i den mest skruvade rasism och sexism världen skådat. Denna sjuka har bara ett botemedel och kommer inifrån.

En del förvånas över min politiska svängning som om jag vore förlorad eller tappad. Som om jag blivit ond. En lakej åt dem. Men jag har endast mognat. All form av världsförbättrarvison lever genom att skapa fiender – från allsköns religioner till samtliga partier på vänstersidan. Dess livsluft är konflikt. Men vill ge sken av att vara de som önskar människor det goda. En vision där lejon sover med lamm. Där stora ledare ler och låter sig ikoniseras. Affischeras mot väggar och stans murar. Ingen får kritiseras eller svärtas ner. Varje hot elimineras. Kinas kommunistledare blir personkult och ges rätt att sitta i evig tid. I Venezuela förbjuds svält som dödsorsak. I Sydafrika anklagas Jacob Zuma för över sjuhundra fall av korruption. Överallt ses tecken på maktfullkomlighet – människor i maktposition som också vill införskaffa mer, begränsa andras och ge sken av sin förträfflighet. Grandiosa egon hos enskilda skrattar vi åt. Grandiosa kollektiva ego är många helt blinda för. När Katerina Janouch stack hål på svensk uppblåst självbild i tjeckisk tv var det som om flera år av skämd luft åkte ur.

Det stank.

Den som inte delar och sprider ”rätt” bild av vårt förryckta land får bekymmer. I maktens korridorer behandlas förslag om ändring i grundlag kring medier. Regeringen tillsammans med stora medieaktörer attackerar Google. Man vill frånta vanliga människors rätt att uttrycka sig riskfritt. Samtidigt ansöker moské i Växjö om böneutrop. Religiös propaganda pådyvlas medborgare medan fel bild och kritiska åsikter från alternativa sajter ska kunna lagföras. Att läsa artiklar från traditionell media och lyssna till Sveriges radio är som att leva utan syre. Ingen kraft, ingen känsla. En kulturell död.

Kulturbranschen borde vara en motreaktion mot denna vanställda idioti. Och jo, några starka och självständiga kort finns kvar där publik når extas för en kväll. I övrigt är det fattigt. Ingen når den nivå Ulf Lundell eller Björn Afzelius haft hos svensk allmänhet. Även om de båda har ideologiskt fel så tar det inte ifrån dessa giganters inverkan. Afzelius var ojämn, hans samhällssyn svartvit men kunde ändå leverera starka texter väldigt många kände igen sig i. Lundells album är andliga men tyvärr går många artister in med ilska mot penning och företagande – konstigt då de själva tjänat enorma pengar på sina verk. I en bransch som är världens mest orättvisa, icke solidariska och förljugna. Afzelius drog sig ur kommunistbolaget Nacksving eftersom endast han tjänade in pengar åt dem och deras mediokra artiststall. Precis som hos alla andra fanns egna drömmar om hus i Italien, ett fritt liv bland fria människor. Ensam med en gitarr på terrassen, en avlägsen kyrkklocka när solen går ner. Lugnet invaderar huvudet och all meningslös sörja. När fan blir gammal kastar han in handduken. Och ställer tofflorna med ett leende. Februari 1999 lämnade Björn sin kropp, sina två döttrar och huset i Göteborg. Själv satt jag på Lorensbergs hotell när nyheten nådde mig. Vilket berörde på ett lite oväntat sätt. Till skillnad från dagens tämligen tandlösa artister uppfattade många honom som autentisk. Genuin. Han omvärderade Kubas totalitära styre i sin roman ”En gång i Havanna” och fick utstå kritik av vänstern. Han svek deras ideal.

Att positionera sig politiskt och idealistiskt har blivit populärt bland kulturpersonligheter idag. Men bara till ytan. Image, bygga sin person, sitt namn, har blivit en popindustri. Intellektuellt finns ingen skarpsinnig utan allmänheten får dras med unga brudar med stora faderskomplex, häftiga utspel mot cis-män och en applåderande kår av rättrogna journalister.

Mina två söner ska växa upp i detta samhälle där vuxna kapitulerat. De kommer gå i förskola, de kommer så småningom gå i skola. De kommer bli vuxna individer och också de ta ansvar för sina liv. De kommer använda språk som det verktyg det är. Om fler idioter suddar ut ord eller laddar om betydelse i dem, eller kliver in i bibliotek och petar i svensk historia, då söker vi oss till ett annat land.

Ett vuxet land.

Regeringens roll är att förvalta vad man gått till val på. Med riksdagens godkännande. Kalla det folkvilja. Fördelning av skattepengar. Visioner och drömmar kan de lägga därhän. Statsmakt och rättsstat ska upprätthållas för allmänhetens frihet. Stävja våld, lösa brott, fördela resurser åt svaga och utsatta. Myndigheter ska göra det de är ålagda att göra. Inte leka aktivister på skattebetalares bekostnad. Kyrkan är skild från staten. Religionsfrihet råder. Såväl inom som utom Sveriges riksdag. Du kan vara buddist, nyandlig, miljöfrälst, djupt troende muslim, kristen, frireligiös och tungomålstalande eller gudlös ateist och ändå ledamot av Sveriges riksdag. Men måste förstå att din sak är inte andras. Andras sak är inte din. En spade är en spade. Ett moln är ett moln. Ett utredningsprotokoll är ett papper fyllt utav text. Två av varandra oberoende källor kan läsa de hundra sidorna och komma fram till olika slutsatser. Och därmed två olika åtgärder. Någon måste fatta ett beslut. Vara auktoritet. Vara vuxen.

Mina två söner gör mig vuxen.

Att vissa inte kan hålla styr i sin båt och sikta mot sin dröm är begripligt. Att sluta ro verkar göras av lite olika anledningar: för låg lön, fel villkor, fel åror, en hotfull himmel, stora farliga hajen i vattnet, kvoterad plats för rätt kön men fel kompetens, en hel hög med snyltgäster i aktern som inget annat gör än konspirerar mot dej. En radio som sprider propaganda och förbjuder oss att byta kanal, att tänka själv. En propagandaminister som delar ut gemensamma resurser åt religiösa sekter som bordar din båt, moraliserar i några timmar och har snart legala verktyg att fängsla dig för åsikter om dem. Enda sättet att bli kvitt alla obehöriga i båten är att sluta betala skatt åt en nation som inte existerar. Svält odjuret. Se till att nå din ö och ha god uppkoppling till dina egna – de som ser, känner, förlåter, förstår och inte har några som helst anspråk på dig. Ro utav fan nu. Från morgon till kväll och även nattetid, under en gnistrande vacker stjärnhimmel. I en annan dimension finns alla i vårt förflutna, en mängd själar som applåderar dej till stordåd, som väver en värld av möjligheter. Stora tänkare före oss banade väg, de sa jorden var rund, att världen inte snurrar kring en konungs totalitära mara. Stora poeter drog ner himlen i några få ord, den enklaste teckning, den vackraste tavla. Barder sjöng förtrollande visor under ditt fönster. Stora författare tog de stora vita arken och reste ett universum över några hundra sidor. De stora pjäserna spelades inför hovet. Skrivna av de obildade. Vi fyllde bibliotek och universitet med all den lov en enskild gav. All denna kunskap. Och för varje generation iscensattes kunskapen och delades vidare. Andra tänkare plockade upp tråden och tog ner himlens alla stjärnor åt oss vanliga. Uppfann den moderna världens alla bekvämligheter. Från ånga till el. Från koppar till fiber. Från frö till frukt. Från kropp till själ. Håll styr i båten, sikta mot din dröm.

Själv sitter jag ute på öppet vatten och hämtar mig. Hur många årtag kvar innan vi når strand, undrar huvudet.

Själen är verklig. En icke-fysisk dimension existerar. Den står vägg i vägg med min perception men bryter in nattetid likt en tjuv. Även dagtid rymmer vi alla ur torftig tillvaro. Drömmar och fantasi är mentala verktyg åt var och en för att reda ut en inre värld, finna livpassioner och sedan delta i en gemensam. Dårarna fantiserar ihop egna världskartor där jorden slutar tvärt vid en kant, där alla är platta karaktärer och undersåtar i ett svartvitt dockhusdrama. Samma drama där spelkortssoldater attackerar oss vanliga och gömmer sig under drottningens kjol när någon kritiserar dem. Samma pjäs Shakespeare skrivit manus åt i syfte att spelas på teater. Samma saga mamma läste för oss som små. Samma drömska och kreativa filmer Walt Disney gav oss. Den som inte kan skilja verklighet från sagor är dömd att förlora all makt. Läs sagor igen gosse, de bär på sanningar du glömt. När Stina Oscarsson skriver i vänstersajten ETC att hon önskar se mördaren Akilov i kassan på Coop har hon fallit offer för samma sagovärld han lever och mördar i och de båda vägrar se en verklighet. Med riktiga offer, riktiga förövare. Naivitet intill stupiditet. En person faller av samma skäl som ett kollektiv. När kulturministern samlar trupper mot påstådd ondska och bildar en fabulerad myt så får den snart eget liv. Då släpps monstret fritt – samma monster Kim Jong Un rider. Ett helt folk dras ner i dyn, alla dörrar stängs, all frihet förbjuds. Samma eviga epos har vält hela civilisationer men till sist vänder folket sin samlade ilska mot hovet och hänger dem på torgen. Som i Gaddafis Libyen, som i Ceausescus Rumänien. Makt är ett tveeggat svärd. Makt korrumperar. Samma makt du tilldelas kommer snart att äga dig. Makt är den starkaste kraft, den svåraste att hantera och vad som styr vår värld. Maktens natur är att leda – inte äga. Den som leder navigerar under himlavalvet. Den som leder delar hav, klyver berg och bryter sitt bröd. De är ett med alltet. En sann ledare skapar fritänkande, självständiga, frispråkiga dito. De styrs av kärlek – inte rädsla. Kärlekens natur är frihet. Frihet är kärlek.

• Comments(0)//blogg.fredriklarson.se/#post115

En blues innan taket föll in, väggarna välte och golvet rämnade. Del 3.

Nöje, musikPosted by Fredrik Larson Tue, March 13, 2021 06:09:19

Ordet är fritt.

Var och en är fri att utforska språket. Resa en värld likt ett nimis av drivved. Tänj dem, vrid betydelsen, skruva upp volymen, bänd tonerna eller sitt och humma aom i en enda lång meditation. Vadsomhelst. Låt världen förändras, skiftas, färgas och födas på nytt. Orden är dina. Använd dem. Gör gott av dem. Skänk världen en mening. Var den mening i världen du själv drömmer om. Var kreativ. Inte reaktiv alltför länge. Undvik att vara destruktiv.

Ordet är fritt. Om möjligt felstavat ibland men din fulla och lagstadgade rätt.

Ställ upp skrivmaskinen. Rulla i pappret och skriv helvetet ur venerna. Se bokstäverna brinna, sätt samman alla försvunna scener i en enda tagning, låt världen äntligen få se vad du burit. Vad du varit med om. Vem du hatat, vem du älskat. Vad du jagat, vad som jagat dig. Den sista pusselbiten, eller första. Det stora dramat i en ännu större krönika.

Orden är fria. Se till att sprida dem.

Att vara människa erfar vi alla. Samma känslor genomsyrar oss. Samma rädslor, samma behov av sammanhang. Att vara älskad. Accepterad. Hörd. Vissa av oss saknar ord och har svårt att klä känslan. De behöver språkrör och tolkar. Vi är alla i ett enda stort integrationsprojekt. Huvud, hjärta, kön och ryggrad ska bli ett med själen. Utan ord når vi inte varandra. Utan ord bygger vi stängsel, drar kniv, svartnar och trär på rustning. Inom oss alla finns en blind fläck, ett hål mot universum, vars obändiga ljus skrämmer mer än mörkret. De som faller för mörkret kommer klistra invektiv över dig. De slår biblar, koraner, heliga lagar, förvirrade styrdokument, idiotiska tabun i skallen och gapar sig hesa över hotet du utgör. De kommer angripa din person – inte ditt ord.

Ordet är fritt. Låt väcka den vrede som hindrar någon att använda dem.

Kärleken har tusen språk, sägs det. Rädsla endast ett. Och två metoder. De onda använder våld, de goda använder tvång. Varje metod kommer tysta dej. De kommer kliva in i ditt huvud och förvrida alltings betydelse. De kommer stänga ditt livs bibliotek, sudda ut i ordförråden, tukta och uppfostra, granska under lupp när fel ord används. De kommer bygga bo i ditt hjärta och inreda rum efter rum efter egen smak. De kommer producera all möjlig nonsens och programmera om fria individer till ett rättänkande kollektiv.

Ordet är fritt. Vräk obehöriga. Avhys dem.

En geniförklarad poet gör förvirrade och pubertala intervjuer kring en dystopi om vad som händer när SD kommer till makten. Han vågade inte skrika ut sitt hat mot sina meningsmotståndare utan svamlade mest. Intervjuarna ställde inga problematiserande frågor utan lät honom fumla och famla vidare efter orden. Ord vilka är hans livsverk. Jag har inte läst honom. Intervjuerna gav ringa motivation. Han är dock geniförklarad av enig kritikerkår och tilldelades även aktat pris för dystopin. Så boken måste vara långt bättre än honom.

Ordet är fritt. Mena vad säger snarare än att säga vad du menar.

I en artikel i GP (sep 2017) om Röhsska muséet i Göteborg beskriver dess verksamhetsledare ”vit medelålder” som ett problem. Ett ”stort” problem. Varför de är problem framgår inte av artikeln. Detta förakt mot en människas kön, ålder och hudfärg är redaktören på GP blind för och godkänner artikeln för tryckning och sedan tvingas läsare bli utsatta för en omvänd (men likväl) rasism.

Ordet är fritt. Även för de som inte förstår vad de säger.

Jihadism, islamism, salafism – alla möjliga varianter på samma tema. Sekter vars ideologi bygger på förintelse av allt mänskligt, allt liv. Unga förvirrade människor dras in i dessa rörelser likt andra dras in i heroinmissbruk, i kriminalitet och de sväljs hela. Av ideologin. Av en illusion. I illusionen tror de sig vara övermänskliga och ges guds nåd till vilken genomvidrig handling som helst. I både IS-lägren och mexikansk maffiakultur stympas, mördas, våldtas och skändas allt liv till intet. Allt för att illusionen ska träda ner. Vilket den aldrig gör. Endast döden närmar sig dem. Dessvärre åker tusentals oskyldiga in i det svarta hål där galenskapen uppstod en gång.

Ordet är fritt. I sekternas värld fängslas de och raderas från hårddisken.

I Sverige ses alla som offer. Även de grövsta av förövare. En nation vars myndigheter lider av kollektivt medberoende. Skattepengar åker in i en växande kvarn av arbetsinsatser utan effekt samtidigt som andra arbetar ihjäl sig. Ett monster är satt i verket. Politiker höga på mantran om allas lika värde bistår. Göder besten, försvarar, agerar grindvakt. En drös av nyttiga idioter sluter upp, bedriver regimtrogna hatkampanjer. En tiotusentalsarmé gömmer sig bakom en hashtag och gör allt för att straffa en enda författarinna. Som ensamt lyfter ordet och dess makt i den position det skall vara – och fritt för vemsomhelst att använda. Lynchmobben står i vägen för alla författare, poeter och skriftställare.

Ordet är fritt. Göm dej bakom eller stå för det. Jag är här.

Kulturinstitutioner är vilse under ledning av inkompetenta chefer och landets sämsta minister någonsin. Kultur är en en pungspark mot stagnation och en kärleksförklaring till livets eviga cykler. Vissa av oss fångar upp en ton i det kollektiva; besjunger, beskriver, iscensätter och kanske ställer besvärliga frågor. Vrider runt i huvudet på betraktare. Får någon att se sig själv. River mayan. Får hovet att avgå. Skänker tröst. Gemenskap.

Delar berättelser. Avnjuter.

En generation konstnärer av idag lämnar frågor kvar. Offentlighet kryddas med kultur myndigheter bistår. Politiskt godkänd. Okritisk mot makten. Branschen omhuldar densamma och vågar inte sticka ut. Museichefer intervjuas i tidningen och avslöjar både förakt och en kolonial blick. Kulturskribenter ägnar sig åt folklig uppfostran. Upptagna med sitt monumentala verk av idioti. Alltfler svenskar står med höjda ögonbryn och tar sig för pannan gång efter annan. En graffitivägg i Tensta invigs. Medelålders tjänstemän har ägnat arbetstid åt nonsensprojekt och kan för en eftermiddag känna sig lika häftiga som skateboardåkande historiker på Södermalm.

Svensk kultur är inte en installation utan ett levande väsen. En kollektiv dröm att tyda.

Kilometerlång text om konstens roll och våra gemensamma värden kan skrivas. Om människors längtan efter gemenskap. Från den stund vi öppnar ögonen och går ur sängen är vi del av andra. En familj, ett arbete, ett samhälle. När vi sluter ögonen om kvällen är vi tillbaka i oss själv. Man kan läsa avancerade essäer om ett kollektivt undermedvetna, om drömvärldens arketyper vi alla klär av till sist, om illusioner som lyckligtvis spricker i ljuset. Tack och lov är drömmen endast en dröm. I vårt inre är vi allt, hela världen ryms i ett evigt flöde av märkliga scener. I tjugo år har jag utforskat och vänt dem. Likt en flicka på upptäcktsfärd i ett underland. Inget är förbjudet, inget är tabu. Endast så lär vi känna oss själva. Varje nyfödd längtar efter att forma de första orden. Varje förälder kan knappt vänta på nästa steg i evolutionen. En dag är vi vuxna. Och barnens inspiratörer.

Ordet är fritt. Och måste vara. Något annat är otänkbart.

Går det inte att dra politiken ur samhället så får man dra samhället ur politikers händer. Dårarna vill på allvar lagstifta mot falska nyheter och censurera innan de når massorna. I en annars galen värld där allas känslor är allenarådande och heliga. Där vemsomhelst kan uppge vadsomhelst och få vad hon vill. Innan du vet ordet av är tomter och torg ockuperade av illegala. Horder av rättshaverister dras in i ockupanternas eld och tillsammans bannar de en av få fredliga platser på jorden. Skräpar ner, sprider propaganda, vägrar följa svensk lagstiftning. Kastar all möjlig dynga på oliktänkande och drar till sig samma andas barn som ropar rasistiska slagord, kastar samma idiotiska dynga. Och ingen på endera sidan ser sin roll i dramat. Skäms tamejfan alla ni som går i lögnens ledband, alla ni som tvingar in oskyldiga i ert medberoende, er sekt. Ordet är fritt, liksom tanken svingar sitt svärd inom dig tills du handlar. Gör slag i sak. Agerar. Reser dig ur trasorna och tar ditt ansvar i en fri värld. Uppger din sanna identitet. Sann ålder. Använder sanningens befriande ord och återtar din förlorade frihet.

Ett sista ord.

Fan ta den jäveln som tar ordet ifrån oss. Doppa dem i tjära och fjädrar, kör dem ut ur stan illa kvickt. Må de alla förlora sin tjänst, må de alla förlora sina uppdrag. Må de alla få tjäna verkliga människor i de värsta av tillstånd tills de själva lär sig – som vi fått göra.

• Comments(0)//blogg.fredriklarson.se/#post114

En blues innan taket föll in, väggarna välte och golvet rämnade. Del 2.

Nöje, musikPosted by Fredrik Larson Thu, March 08, 2021 07:57:10

Juli 1999.

Stora handdukar hänger över strecket och lakanen skakas från sand. Var dag går jag barfota över gräsmattan och nerom stranden för svalkande bad. Sommaren ångar på. Glasåtervinningspåsarna står fulla av vinflaskor och vittnar om sommarens alla fester. Huden är brun och doftar salt, mina naglar har en rosa ton. Vissa eftermiddagar sitter jag på Annas Tehus med té och kollegieblock. Långsam trafik mullrar lågt framför mina bara fötter. Sävliga människor passerar stadsparken mittemot. Sista helgen i juli samlas bandet för ett akustiskt rep och två gigg. Martin och Marcus dyker ner från Göteborg med bilen full av trummor. Mot kvällen riggar vi en scen längst in i restaurangen och spelar inför ett trettiotal besökare i två set. Anläggningen skruvas ner strax efter midnatt och vi kör två bilar ner mot stugan i havsbaden. Med rostig skruv och hovtång öppnar jag och Martin en flaska vin innan läggdags. ”Snortajt” säger han om kvällen och tyckte vi skulle spela in snart. ”Hur går det med kontrakt” undrar han och jag med.

Nästa morgon börjar med dopp i havet, därefter en flera timmar lång frukost med yrvakna musiker och bröder. Kroon och Magnus anländer uppklädda inför spelning på Tullakrok i gassande sol. Klockan två spelar vi, en halvtimme senare kliver vi av. En klocka tickar tyst. En tom känsla drabbar alla som går upp på den berömda scenen. Mitt i utlevelsen fylls varje cell av sångernas kraft, men offstage klingar den snabbt av. En del dövar tomheten med droger och sprit, andra med kvinnor. Jag gjorde ingetdera. De vingliga trapporna mot milslånga stränder, fötterna i varm sand, en ljum vind, var nog. De tunna molnen. En båtmotor surrar någonstans över vattnet. Ett propellerplan surrar ovan huvudet. När pennan nuddar pappret är jag där. Solblekta blad klottras fulla av bokstäver och jag vänder in och ut på både mig och pappret. Något följer, leder mig. Kroon ringer på mobilen och vill ses på tehuset. Vi avnjuter stor kanelbulle och är sittande några timmar innan det är tid att lämna paradiset. Bussen rullar nästa morgon och svänger in på Nils Ericsson-terminalen under förmiddagen. Alla stiger av och jag fortsätter över de många torgen, rätt igenom saluhallen och tvärsigenom en stillsam stad. Helt klar i huvud och med en märkligt lätt energi i steget. Som om jag lyfter, nästan svävar ovan asfalt och gräs.

Göteborg, Göteborg. Älskade gamla varvsindustristad. Dårarnas fotfolk kommer om några år att lyfta dina gatstenar och hysta dem mot butiksfönster och förgöra allt i sin väg. Med artisteliten i ryggen, med förakt och polishat i blodet. Sina skruvade vanföreställningar i handling. Ingen av dem ser dej. Lika lite som stans storpamp och tjänstemän snor åt sig fördelar gör. Likt små barn i godisbutik. Även en ung amfetaminstinn pojk i sjömansdress kommer sjunga dig farväl om något år.

Andra knackar din dörr för tredje gången. Och sista.

Solen nästan brinner över Slottsskogens gulnade gräs. Några hundar löper fritt. Ett par barnvagnar står mittpå gräsytorna och lättklädda småbarnsföräldrar har stjälpt sina bleka kroppar sidan om medan bebisarna sover. Några killar kastar frisbee i shorts och bar överkropp. Klädd i ljusa byxor, sandaler och urblekt svart skjorta strosar jag hela vägen ut till Majorna och uppför gatorna mot Högsbohöjd, förbi bullerby-villorna och in i min port på Svalebogatan. Den lilla lägenhet jag fann men aldrig funnit mig i. Den stora staden ingen kommer in i. Att delges stadens nycklar är inget att åtrå då de inte längre finns. En drömlik känsla omger min tillknäppta tillvaro och står i bjärt kontrast med den otvungna i Ronneby. Mina bara fötter trampar över plastmattan och klistrar sig. Fjortontumsteven står svart och tyst på bänken. Sängen väntar mig. Sommarkvällen sjunker utanför fönstret. Över gräsplätten. En måne reser över kyrkogården strax nedanför slänten, över flerbostadshusen. När ögonen sluts är jag i en annan värld.

Nästa morgon vaknar jag kring sju. Tvättar av mig i handfatet. Klär mig, går ut.

Linnégatan sjuder av ångande kaféer, spårvagnar kränger och dess klang ekar mellan husfasaderna. Sätter mig i folktomt kafé och beställer kaffe med baguette fylld av grönsaker och ost. Blir sittande med blicken ut mot gatans glesa trafik. Några människor rusar ut ur sin port och ner mot hållplatsen. En annan rastar hunden och låter den göra sina behov mot ensliga träd eller rakt mot gatsten. Verkligheten har sen länge överträffat dikten och jag kollar sällan på film. Folks triviala liv och leverne är otroligt spännande. Hur bor de, vem lever de med, vad gör de om dagar och kvällar och vad driver oss? Vad längtar vi efter? Nere på Handelshögskolan är det föreläsning om integration, om freds- och konfliktlösning och en bonnläpp som jag vet absolut ingenting om förortsproblem. Nada. Första och andra generationens invandrare brottas med olika problem. Kulturella. Tredje generation är oftast fullt integrerade och bråkar inte längre med majoritetsbefolkning. Föreläsaren är själv från Balkan och pratar om ”kokosnötter” - mörka på utsidan, vita på insidan – han ser ut som invandrare men är ändå fullt integrerad i samhället. En otänkbar beskrivning av integration i dagens galna värld. De hyperkränkta ser rött så snart någon nämner kulturell skillnad och andas annat än deras egen föreställningsvärld. Symboler och liknelser förstår de inte – de tar dig på orden och gör varje bokstav till ett vapen att hugga dig med. Åhörare till föreläsningen var alla inskrivna på arbetsförmedlingen. En del kände sig kränkta av föreläsaren, andra reste sig upp och tillrättavisade sina landsmän. Man måste integrera sig i samhället, sa de högt och bestämt. Lära sig språket, förstå koderna. Förstå det demokratiska systemet. Jag lyssnade med halvt öra eftersom det inte ankom mig. Och jag förstod inte heller förortskonflikter, gängkriminalitet, etniska strider ute på Hisingen.

Sverige var just då ändå ett land. Ett folk under samma himmel.

Göran Persson är statsminister och på sin karriärs höjd. I en alltmer uppluckrad omvärld där regioner bryter sig ur och bildar egna stater. Balkan är fortfarande politiskt slagfält för dårar. I Ryssland lever fyllot Jeltsin jävel och den lömska Putin utnämns till premiärminister. I Israel förbereds fredsförhandlingar där nervösa politiska ledare manövrerar diktat med terroristen och islamisten Arafat. Judehatet är utbrett, antisemitismen är del av både politisk makt och folk. I Mellanöstern går hatet i arv. I västvärlden är vitmaktrörelser marinerade i myter om förmögna judiska familjer med världsherravälde. Samma myt kom snart att manipulera en aningslös generation i väst. Stockholm Pride arrangeras för första gången, vilket upprör en del äldre. Men min generation är befriad från homofobi, från rasism, från massdemonisering av människor med avvikande åsikt, hudfärg, etnicitet. Alla är vi en och samma men med olika prövningar i livet. Vi vill bryta ny mark, fast inom oss. Regeringen Persson bryter en trettiosju år lång tystnad med Israel och förbereder besök. Göran spelar en roll för att nå fred i regionen. Lika omöjlig då som nu. Men hedervärd. Under tvåtusentalet kom en djupt ideologisk falang inom sossarna få mer och mer inflytande. Tidigt knöt de band med muslimska råd och föreningar. Då hette den Broderskapsrörelsen, nu heter den Tro och solidaritet och inbegriper dagens statsminister. De tror sig vara del av lösning på världens alla orättvisor men är dessvärre del av världens problem. Alla som seglar in i Gaza och flaggar in under brinnande tal om frihet seglar in i strid om rätt och fel. Ont och gott.

De åker vilse in i elden.

Enskilda människors liv börjar med beslut om att leva. Världen tar tio steg mot ditt enda. De svartaste ögonblick bär alltid spår av ljus. Liksom den ljusnande framtid unga studenter 1987 sprang nerför trapporna mot bär spår av mörker. I ett hav av lyckliga medmänniskor med höjda pappersplakat stod vi aningslösa och hoppades på vuxenliv, utbildning, jobb, livspartner, barn och nya cykler i ett samhälle med stabilt golv. En del föll igenom såklart. Men hjälp fanns alltid. Alltid. Men ingen kan tvingas ta emot den. De med glas utan botten måste möta och famna sin skugga på egen hand.

I mitt huvud rider sångtexter fram i ett underligt skymningsland och ingenting av dagspolitik ankommer. Endast frihet har betydelse – detta ord och begrepp många missförstått och tjugo år senare lyckats både trolla bort och spä ut. Unga killar och tjejer från landsbygden åkte till Stockholm, trängde sig in i nationens nav, inpå tidningsredaktionerna, i teve och radio, började på nöjessidor och skvallerpress och skrev sig upp i kändisvärldens hov. Nära himlen.

Vår lilla projektgrupp samlas utanför Handelshögskolan och pratar lågmält. Några röker och dricker blaskigt kaffe ur plastmugg. Alla går sedan åt sitt håll, hoppar på sin spårvagn eller buss, själv vandrar jag bort mot Haga och äter en aningens sen lunch. Slår ut en GP över bordet. I krigets Afghanistan är hundrafyrtiotusen på flykt ifrån mänsklighetens vansinne. Kommunisterna tilltvingade sig makten 1978 och förbjöd all annan politisk verksamhet men fick motstånd av USA- och Pakistanstödd trupp. När kommunistregimen kollapsade dundrade Sovjetunionen in. Under tio år pågick ideologiska strider innan alla socialistregimer föll samman i slutet av åttiotalet. Men banade väg för maktvakuum och talibanterrorism, en salig blandning av religiös och geopolitisk röra och jordmån för islamism, al-Qaida, rörelser vars kärna är extremt hat mot västvärldens frihet och pluralism. Snart dyker konspirationsbesatta in i debatten och inbillar sig att striden står om röda vallmofält, mellan de höga bergen och ökentorra jord – och att USA:s inblandning handlar om att slå vakt om utvinnande av kokain. Som om amerikansk stat rullar in sin hundratusen man starka armé i strid om en planta. I informationsålderns första levnadsår sprids de mest omogna av fantasier. Islamism och marxism är båda falska doktriner. Den ideologiska planta som slog rot i världen under 1900-talet fick mängder av grenar, mängder av autonoma rörelser som alla driver krig mot frihet. Mot oss. Dessvärre bar de frukt långt in i vår tid, ända fram till dags dato.

Under de sista dagarna av februari kryper termometern ner på minus elva. Isande kallt om fingrarna när jag slänger skräp i tunnan.

I Stockholm pågår rättegång mot jihadisten Akilov som mejade ner fem människor på Drottninggatan. I hans huvud pågår ett världskrig, hela hans kropp är besatt av en idé där en osynlig makt hotar hans existens. En ihopfantiserad världsbild förkroppsligad av fem helt oskyldiga liv han medvetet släckt. Vars kroppar slets isär av en lastbils framfart. Ett dåd han ställs till svars för och inför jury, domare och svensk press. Han kan fritt plädera sitt kompakta vansinne. En ideologi går inte att dra inför rätt. Västvärlden bygger på individer i demokratiska system, med rösträtt och bred politisk palett. I totalitära nationer ställs individen inte ens till svars för fri åsikt och handling, utan giljotinen faller inför kollektivet, normen, dogmen. Den enda.

Inför allmänhetens ögon är terroristen en bestialisk mördare.

En liten pojke går på knä inför en vacker blomma, i en dalgång, sent trettiotal. Hög himmel, ljuva moln. Pojken är ett med blomman och lycklig. Ett hus på en slätt, en mor, en far. Syskon. Enkelt jordbruk i en by, religiöst uppfostrad i gränsland mellan Asien och Europa. Sovjetunionen kollektiviserade jordbruk då, rev moskéer, ödelade folks historia men under ytan pyrde gammalt groll. Som så många andra pojkar växer man upp i en familj, en släkt och i smyg behåller de sina ritualer undan maktens utsända. Islamska och socialistiska imperiet slogs om makt över människor vid den tiden i svagt utvecklade regioner. Med hjärntvätt, utsållning i brutal anda tills dagen då dess totalitära styre släpper. Glasnost, perestrojka. Den plötsliga friheten gav syre åt etniska strider. All fredsmäklande mellan armenier och azerbajdzjaner hjälpte inte. Politiska och religiösa ambitioner har alltid misslyckats att ena människor. Istället går man ur huse för att döda sin granne i en oändlig strid om något de glömt, med ett blint hat sjungande i samma blod sonen ärver. Generation för generation. En blind fläck, ett svart hål av förintelse. Som berövar, kväver, förtrycker, dödar. I vilken del av världen som helst. Den som uppfinner en fiende sätter punkt på livet. Och kanske, om möjligt, går en liten kuvad och förtryckt pojke återigen ner på knä inför den sköraste och starkaste av drömmar – den som endast behöver din närvaro, din omtanke. Kanske om möjligt i låsta rum och bakom galler kan den lilla gossen vara ett frö till förlåtelse, till frid, till återuppbyggnad för en död själ. Att vara fri är den svåraste uppgift – men också enklaste. Att vara i nuet och låta alla förtryckta sidor komma till tals lär göra lika ont som vad hans offer fått utstå. Att se sitt förvridna föreställningsvärld söndras lär göra mördaren till den ynkedom han är – lika ynklig som alla mördare, kriminella, odugliga, värdelösa dårar är. Jordgubbsförsäljare längs vägen till sommaren styrd av albansk maffia. Svart bilhandel i Malmö utanför all lag. Uppgörelser mellan afghaner och araber i Helsingborg och vanligt folks ilska över den totala galenskapens frihet. Växande laglöst territorium släcker omgivningens hopp. En drogad generation blind för omständigheter med hörlurar om öronen och mellan dem hiphop på hög volym. Uppiskad text av förortsgangsters. Samma artister får fritt plädera sitt offernarrativ och väcka en medberoende del av populationen. Samma som under sjuttiotalet med punken och en rökande, supande och obstinat ungdom uppväxt i miljonprogrammets skugga. De gav sig också på oskyldiga svenska familjer. Hederliga, skötsamma och vuxna människor. Samma människor man sedan krämar på skattemedel via statliga konstnärsstöd – i referensgrupper där kompisar sitter.

Ideologiska kamrater i den sista sovjetstaten.

Statens kulturråd delar 2018 ut 75 000 kronor till skivalbum som heter ”Krossa de populistiska hororna”. Och det är inte Fi titeln antyder. Utan folk med annan åsikt än upphovsmannen. Sedan jag lämnade vänstern, dess bärande idé om maktstruktur, så fann jag en mållös förövare i mig– en skugga. En blind fläck där kollektiva känslor bröt fram. Tillsammans med andra av nätets riddare delade vi falska känslor och konspiratoriska idéer utan att se. Jag var del av en mobb, förvisso perifer men ändå. Mobbens väsen bygger på att med gemensamma krafter angripa påstådd fiende – en halmgubbe. Vit medelålders medelklass man stod måltavla. Ett rasistiskt och sexistiskt raseri där man inte heller upprörs över verkliga förövare – de är alltid offer för en dold maktstruktur skickligt iscensatt av en fantiserad maktelit döpt till Illuminati – en myriad av högerpolitiker, liberala opinionsbildare, aristokrater, en judisk maktelit, bankväsenden, Israel, USA, big farma, big business – och när samma konspiratoriska idé fanns i den framväxande islamismen fann de varandras gemenskap kring räntefria banker, de onda oljebolagens kolonisering av Mellanöstern och petrodollar, fiatpengar. Dokumentärer som Zeitgeist, Bowling for Columbine och andra bekräftade deras tes och hypnotiserade långsamt folk sittande framför datorn. En global masshypnos kom snart att inkludera miljö- och hälsorörelser. Islamisternas dödsverk 9/11 fick exakt den effekt de sökte och nyttiga idioter som Michael Moore fick vatten på sin kvarn och blåste liv i en glöd av hat. Men ingen idé har bäring hos någon som ser. Ingen religion, ingen radikal politik. Ingen guru kan manipulera dig. Början på slutet för mig var under en tantrakurs. Ledd av Carl Johan och Jennie Rehbinder.

Maj 2009.

Att ändra åsikt förutsätter förändrad perception. Från två av varann oberoende källor är vi alla upphov, men till syvende och sist är vi själva poängen med allt. Allt vi tänker, allt vi säger och gör är sprunget ur vår egen källa. Eller inte. Självt, ständigt, varande rör våra nakna kroppar varandra. Andningen. Nerven, pulsen. En dörr står öppen in till trädoftande sal i utkanten av Norrköping. Alldeles vid sjön. En bastu där nakna kvinnor och män svettas innan de sjunker under ytan. Att kasta kläderna och stå naken inför tjugofyra okända människor var kittlande. När fingrarna nuddar annan hud vibrerar luften. För ovana en skräckblandad förtjusning men för en van är det bara lek. Som när tyska vuxna människor strippar i en annan del av Europa, lägger sig i en enda stor hög och kursledare häller olja över dem. Kropparna ålar sig och låter dem slappna av och styvna i en enda salig röra. Reaktioner, erektioner, små sensationer av endorfiner och oxytocin. Dörr i dörr med dessa utlevelser står en ung man på diskotek, tidigt åttiotal. Alla onyktra. En del grabbar muckar och vill slåss men stöter på patrull i fyllans villervalla. En del tjejer söker sig intill kvällens flirt och inväntar nattens kyss. Själv söker jag i publiken efter någon okänd att dansa med och knackar försiktigt någons axel. Chicago spelar upp och kvällen försvinner med en nattbuss genom sydskånska skogar och byar. Vägg i vägg med tonårsscener ligger en pojke i sängen och läser Spirou & Nicke, Tintin, Gaston, Buddy Longway, Asterix & Obelix, Jocke & Pellevins äventyr, Starke Staffan, Riddar Eldhjärta och blad för blad närmare extasen i pojkrummet. I barndomshuset. Seriealbumens yviga berättelser. Skickligt skissade av belgiska och franska tecknare, många gånger utifrån ett europeiskt perspektiv, under en tid då kolonialmakter släppte sitt grepp. Sjuttiotalsskolan undervisade mig dagtid. Lärde mig läsa, skriva, räkna. Om rasterna spelade vi boll. Parkskolans tegelbyggnad rest 1913 med tidstypiska fönster och dörrar. Tung, monumental. Eleverna i klassen var alla barn ur en familj. Var familj sprungna i möte mellan två unga människor i ett nyförlovat land. Snabbt förälskade och alldeles i begynnelsen av ett liv ihop. Från lägenheter, studier, arbeten i sextiotalets Sverige. Dörr i dörr står varje tid i oss. När fingertopparna nuddar en okänd människa – eller tvärtom – kan dessa dörrar gå upp och vädra ut gammalt och obearbetat. Likt förunderliga drömmar kan skönja en glimt av framtiden. Tid är en illusion. Varje förövare när ett offer och vice versa. Inom oss finns en hel värld, ett helt universum. Men – och här är den springande punkten mellan de som vet och de som tror – din sak är inte min. Dela den och den blir vår. I samma ögonblick din sak är mer värd än andras då vanställs stolen, då delas och söndras världen. Då börjar projektionerna där egna obearbetade sidor tillskrivs andra. Men att framställa andra som onda gör dig inte god. Din sak – din idé, din föreställningsvärld – dominerar genom att skugga andras. Att kasta epitet och invektiv och ropa ”allas lika värde” är en härskarteknik. Den nya tidens heliga doktrin.

Men. För oss som kan hantera vår sak och låta andra komma fram till sin behövs inga religiösa påbud. Ingen moral. Ingen etik.

Sverige är ett delat land. De politiska lägren pågår febril aktivitet inför landets viktigaste val på mycket länge och alla kommer skjuta vilt. Snett och vint. Ingen kommer träffa bullseye eller nå fram till någon poäng. De lär säga vad som förväntas och journalister lär ställa samma gamla uttjatade frågor. Medborgare är förda bakom ljuset och våra politiska företrädare vet inte ens om att de släckt ner rummen. Stängt fabriken. Tystat en hel befolkning. Allmänheten läser Ann Heberlein och Tino Sanandaji i smyg. Liksom alternativ media och friska opinionsbildare över hela politiska kartan – som alla brännmärks av en journalistisk elit. Av nyttiga idioter.

Vi står inför att försvara det fria ordet. Inget annat. Alexander Bard twittrar och hugger rakt in i porslinsbygget, rakt in i kulturbranschens ideologiska skrytbygge, det fula luftslottet landets kulturminister orerar kring och bygger med statliga medel. Under två år har jag själv tystnat. Upphört säga, upphört skriva. Känslor har stockats upp i mitt system, orden står mig upp i halsen och måste ut. Nu.

• Comments(0)//blogg.fredriklarson.se/#post113

En blues innan taket föll in, väggarna välte och golvet rämnade. Del 1

Nöje, musikPosted by Fredrik Larson Wed, February 21, 2021 06:56:15

Februari 2018.

Vinter-OS pågår, radion går varm och tv-sändningar tävlar om uppmärksamhet. Unga idrottskvinnor äger och vinner medalj på medalj. Lyckan är total. Något som verkar beröra allt färre. Det fanns en tid då tv engagerade miljoner svenskar. Då tidningar skrev och alla läste. Då en artist eller skådespelare blev känd över natt. Då en roman nådde sin generation och bläddrade igenom en livstid över en helg. Idag är det inte så. Klockan är strax efter ett och jag avrundar mitt enkla jobb i Helsingborg, en halvtidstjänst på daglig verksamhet, stänger radion och kör hem till familjen. En tjugo minuters bilfärd i ett land jag inte är hemma i längre. En gång bodde jag här, nu lever jag bara med mina älskade och sångernas vindlande resa. Där drömmar och minnen lever omlott. Var och en yxar sig fram genom tillvarons djungel. En del jobbar utav fan och ges ständigt nya erbjudanden, några minglar sig upp i societetsmiddagarna innersta krets, andra undviker den där pockande känslan och petar i snus, tänder cigg på cigg, bäljar läsk, tuggar choklad och tömmer bag-in-box helgen igenom. Hämtar, lämnar, kämpar, springer, handlar, tankar, bär och kånkar och orkar inte ta del av infekterade debatter i sociala medier. Andra mediterar ensamt eller i grupp, reser till Indien och viftar bort flugor dagar i ända. Yogar sig höga på solljus. Andra hojtar sig hesa på svettiga friskispass. Lyfter tyngder på gym, spänner armarna i spegeln tills att strängen brister. Får meddelande via sms. Rullar höger pekfinger över liten skärm – som om något ska uppdagas. Som om livet ska ske och pilen gå rätt igenom hjärtat. Om inte lär vemsomhelst inta varje rum, varje vrå i dej och tvinga till underkastelse. De lär snart stå på varenda scen och likt smilande predikanter skruva ord tills all betydelse är borta och enfald råder. Hatten av för alla er som använder röst och skrift, som bräcker den mur politiker rest, som bränner styrdokument myndighetsmonstren konstruerat. Som pissar på nymoralism och förpassar varenda värdegrundsnorm till intet. Som röjer sly av idioti och ängslan. Ni är mina hjältar.

Tack.

Innan dårarna kom fanns breda tiljor av norrländsk fur, väggar av plank, fönster av linoljedoftande kärnvirke och närapå evig livstid, taktegel från ugnsbränd lera ur sydländska åkrar. Hantverkare snidade ut detaljer i fasad och entré. De smyckade och krönte sina livs verk. Snickarglädje förpassades när industritillverkade betongelement tog över byggindustrin. Därefter kom socialdemokratiska samhällsbyggare och körde sina generalplaner ner i halsen på lättmanipulerade stadsarkitekter. Och någonstans blev en hus inte längre en hus, utan boning åt mönsteranpassad medborgare. Man ville politiskt individualisera varje människa att ingå i det stora kollektivet. Från vagga till grav. Från förskola till äldreboende. Genom dagis och skola till högre utbildning och första jobbet. Till den stora glädjen av första barnet – som sedan ska in i samma fotspår. Samhällsbyggarna kräver mer och mer skatteintäkt, mer allmänna resurser till ett kaos de själva orsakat. Kvar står stackars medborgare – itutade om samhällets förträfflighet, den stora kollektivistiska drömmen vi alla vuxit upp med - och ser in i handläggares blick, i polisers uppgivenhet, i lärares tårar, i badhuspersonalens ilska, i förskolelärares frustration.

Ingen av de jag arbetar med gör minsta motstånd eller orkar stå emot. Heltid är nog. För en ynka lön. Åt barnen, huset och fyra veckors solsemester. För att härda ut. Men inte ens flygresan till Koh Lanta får du glädjas över. Regeringen arbetar nämligen för reklamskatt eftersom de varken vill förbjuda flygresor eller ge dig skuldkänslor för din medelklassiga lyx att åka vart du vill men väl kapa resebolagens reklamkampanj. Jag petar i trean. Radions P1 sänder snackig och intetsägande kulturprogram. Det fanns en tid då jag lyssnade på dem – då krönikörer sa något, gav mig ny vy men en hel befolkning har tröttnat på dem och lyssnar istället på podcast. Helsingborgs industriområden passerar min framfart, vackra tegelbyggnader invaderade av biltvätt på biltvätt i krig om medelklassens nedsmutsade fordonspark. Jag trycker över till annan kanal. Där Debbie Harry sjunger Maria och med den en bekant känsla. Tid existerar inte i mig. Allt sker nu.

Juli 1999.

Stationsbyggnaden i Karlskrona verkar öde. Nästan övergiven. Väntsalen är ljus och tom på folk när jag stegar in och fram till biljettluckan, ännu bemannad dagtid. Fula biljettautomater ses allt oftare och undvikes helst.

”Enkel mot Ängelholm” säger jag och en SJ-anställd skriver ut, tar betalt med sedlar och mynt. ”Byte i Kristianstad och Klippan” säger han. ”Okej, ta enkel mot Klippan” svarar jag och får anledning att skriva sms till min bror om skjuts.

Någon enstaka resenär står på perrongen, måsar landar över hett plåttak och ger skri. Himlen är alldeles blå, luften varm, nästan het. Termometern pekade på trettio grader vid lunch. Efter en kvart rullar tåget in i denna avlägsna del av landet, jag kliver ombord i tomma kupéer och sätter mig på fönsterplats. Lägger upp mitt rutade kollegieblock, pennan däröver. Blickar ut över landskapet.

Och in.

Bilder passerar och blandar både hänt och ohänt. Då visste jag inget om klärvoajans. Om nuet och kristallkulan många vill åt, men få når. Vad pennan lät ut över de tunna pappersarken var mitt lod, min väg. Min bön, min bikt. Jag skrev för livet. Tiden var en tråd och jag en nål. Tillvaron ett lapptäcke att sy ihop. Mig att hålla samman. Tåget stannar med ett gnisslande tjut i Kristianstad. En tyst gammal residensstad med öde gator även där, öde centrum. Sedan militäranläggningen la ner finns inget liv. I pressbyrån handlas en dricka. Nästa avgång om en timme. Välvda tak i stationshuset, en doft av såpa från moppat stengolv. Väl suttna träbänkar. Någon enstaka besökare även där med resväska mellan fötterna, bläddrande en kvällstidning.

Trettiotvå år gammal. Eller ung. I kast med evigheten och en blick mot stora uret längst ner i salen.

Både trött och lycklig över fem veckors vistelse hos Ante, som nyss flytt in i litet torp – ett dödsbo han hyr av sin före detta. Han ringde för några månaders sen och önskade hjälp att skrapa fasaden och måla om. Vilket jag tackade ja till. Iklädd slitna jeansshorts och bar överkropp skrapades således gammal knagglig färg av i gassande sol medan Ante drack en grogg, lagade färsk torsk och kokte ljuvlig mandelpotatis. Torpet låg i en skogsglänta, i slutet av en väg, bara ett stenkast från gamla vattentornet – ett nergånget tegelmonument uppå en höjd, omgivet av sly, sökande träd, murkna grenar. Påsar, flaskor, burkar låg slängde lite varstans längs slänten. Vi gick fem minuters promenad över stenhällarna och nerför vingliga stentrappor, tvärsöver gatan och ner i centrum. Inom Konsum. Bland hyllor och magert sortiment. Stan var lugn så lugn och bara väntade på storm. De där håglösa bruksortssamhällena kunde vemsomhelst ta över vid den tiden. Få brydde sig. Äldre levde kvar i industriåldern. Unga stämplade in på arbetsförmedling och satte sig ner i väntan på bidrag. Som nyanländ besökare läser man snabbt av rådande stämning – vilken nästan var deprimerande. Men byn bjöd även på ljusglimtar. En å ringlade långsamt ner och ut i blekingsk skärgård. Snickarglädjen i husen ute i Ekenäs. I ett välskött Brunnsparken låg gamla och k-märkta träkåkar. Bevarat för framtida generationer. Wienerkaféet serverade luncher, kaffe och äpplepaj om dagarna och ölsejdel med á la carte om kvällarna. När vi gled in en kväll satt en blond trubadur på hög pall och spelade gamla pärlor och nya nittiotalshits. Ett fåtal gäster i lokalen. Ante och jag drack varsin flasköl och pratade lite musik. Eftersom jag skrivit så mycket hade han planer på att agera lite manager. ”Kepsar måste du ha” sa han. ”Med bandnamn på… och t-shirts!”

Själv funderade jag mest på kontrakt. En kille från något skivbolag hade nyligen ringt upp (gul bakelittelefon med siffersnurra) och bad om demos. En kassett med fyra låtar postades men sen var det tyst. Ett litet bolag i Göteborg visade intresse. Musikbranschen anno 99 var i slutet av en era och början på en annan. En ung rödhårig trubadur hade nyligen fått sitt stora genombrott i vispopsgenren och bosatt sig i Stockholm med alla andra unga lycksökande drömmare. En del tyckte jag skulle ta tåget upp och stövla in på skivbolagskontoren. Men det lockade inte, en del av mig tvekade. Efter någon timme lämnade vi puben och strosade över gatorna under en ljus och ljum kvällshimmel och upp mot Flensburgsgatan.

Torpet andades lite trögt och jag ställde fönster på vid gavel. Vädrade ut all unken doft. Satt på stentrappa ibland och sjöng någon vers. Tempot i Göteborg fanns kvar men efter några dagar sjönk ett lugn. Ante visade runt i stan och hela bygden. Han jobbade på ett boende i Karlskrona med ungdomar på glid och använde deras arbetsbil mer än ofta. Vi rullade över E22:an och svängde in i en av landets vackraste städer. Öar, broar och böljande gator, bryggor och båtar i stiltje vatten. Parkerade bilen längs Borgmästaregatan, alldeles nära vattnet, och gick inom en liten telebutik.

”Nu får du fan komma in i matchen, du kan inte leva i stenåldern” sa han innan vi öppnade dörren och gick fram till disken. Tio minuter senare packade jag upp en låda med Nokia 3510 och installerade sim-kort. Långsamt kopplades mobilen upp. Ett par timmar senare kunde ett första sms skickas.

Det var tänkt att stanna en vecka. De blev fler. Dagarna gick kvickt. Medan Ante kröp andfådd in under bordet, blöt av svett, för att ratta in modem stod jag med målarpensel och skrapa. Vi körde nerom Systemet och handlade öl. Drack dem framför teven. Åt chips. Tog taxi nerom torget och Wienerbageriet – en annan välbesökt restaurang där också band spelade om helgerna. Damer visade intresse och jag var enkel att få omkull, lika enkel som byn vi befann oss i. Ante skakade på huvudet och lunkade snart hem. Mitt sällskap och jag tog taxi till Bågen där två biffiga vakter hälsade oss välkomna. Tid är som sagt underlig, med alkohol i kroppen än värre. Vi dansar bland traktens fyllon, är svettig under tröjan, någon viskar något och håller min hand och leder mig mot parkeringen och simsalabim kör någon oss över mörka vägar mot Karlskrona. En del av mig följer med. Pengarna är slut. Fickorna är tomma. Hon betalar tvåhundra för svarttaxin. Blir avsläppta vid ett hus någonstans. Går in, öppnar dörren. Huvudet susar och faller snart mot lite kall kudde. Den udda och lite märkliga kvinna fick mig hem, men sedan tvekade hon och jag somnade stilla bredvid. Natthimlen står still över nejder och hustak, över kobbar, över skär. Blekinge hade blivit ett tillhåll för en del nazistisk verksamhet. Stinna pojkar med faderskomplex, höga stövlar, rakade huvuden. Ofarliga. Sprungna ur konflikt mellan etniska gäng i höghusområden. Alla fast i förvridet rasideologiskt nonsens. Djup antisemitism. Men allt var så långt ifrån mig, så långt från vanliga människor i vanliga Svensson-liv och ingen brydde sig. Att de skulle marschera över Klapeidaplatsen tre år senare och kunna gå att rösta på var otänkbart. Att en efter en går ur sin kostym, sin vanställda ideologi och börjar föreläsa i skolar troligtvis lika otänkbart.

Som ofta vaknar jag tidigt och syr ihop gårdagens scener. Tunga, mörka gardiner stänger ute morgonljuset. Famnar henne några minuter, lyfter kläder ur fåtöljen, söker mig till köket och dricker två glas vatten. En sorg anas i rummen. Kan inte säga vad. Hon är tjugoåtta, jobbar på Ericsson, har inga barn och inga vidare planer. Vi ändrar inga. Gör inga barn. Efter någon timmes väntan i huset hon ärvt efter sin far blir jag körd, först nerom Karlskrona och en kiosk för att hämta en nyckel. Sedan mot Ronneby. I sommargrönska och med en uppskruvad energi. Hela jag befann mig i en annan tid. Ändå nu. Väl framme i torpet kommer jag på mig ha glömt två silverringar på nattduksbord. Struntar i dem. Ante skruvar med dator, drar sladdar och ser inte de snustorra blommorna runtom honom.

Han installerar program och skriver kod på obegripliska. Efter några timmar har han gjort en hemsida åt mitt band Ny Söndag. Några demolåtar görs om till mp3-format och vi lägger till en länk som heter ”dagbok” och samma kväll börjar jag skriva rakt ut i etern. Blogg fanns inte vid den tiden. Då läste folk tidning. Köpte månadsjournal. Gick till biblioteken. Storhandlade torsdag eftermiddag. Arbetade, betalade skatt.

Ibland satt även jag på stans lilla bibliotek, bokade datortid, läste mejl. Fingrade över bokryggar. Lunkade vidare över trottoarerna och hälsade på förbipasserande. Passerade en resebyrå och blev stående i skyltfönstret. Längtade bort ett ögonblick. Men var troligtvis redan ombord på mitt livs resa. Byn jag stannat i höll mig kvar. En hel värld kom snart att skruvas ihop i en global hjärna, där varje människa blir en cell i ett gigantiskt nätverk. En IP-adress i ett digitalt universum. Den bransch jag stod på tröskeln till kom snart unga datornördar knäcka rygg på. Musik kan såklart ingen tysta men väldiga branscher faller hårt emot marken när folk upphör att göda monstret. Branschen hade också utnyttjat cd-skivan till max – låg tillverkningskostnad, väldiga överpriser. De hade inte räknat med internet. Skivbolag kom snart att dräneras på intäkter och famlade efter laglig rätt att behålla sitt monopol.

Min inkomst var mager. Sen några månader var ett gäng arbetssökande delaktiga i ett framtidsprojekt. Femtusen kronor gavs var månad. Min roll i projektet var att skriva och hitta försörjning på den sysslan. Ordfront visade intresse. En filmare ville göra ett litet personporträtt. I övrigt fanns inga villkor – varken på närvaro eller prestation. För min del inga problem, datorn fylldes utav textmassor och sparades på diskett. Livet bar frukt vart än jag befann mig. De flesta hade svårt att få ändan ur vagnen och satt på händerna eller rullade tummarna. Kravlöshet har den effekten.

Ibland jobbade jag även nätter på hotell i Göteborg men var ledig över sommaren. Några pass var inbokade i början av augusti. Tillvaron gick mot sitt slut. Solen sjönk mellan trädstammarna sent om kvällen. Fönster stod öppet om nätterna. Om morgonen klev jag naken ut i den ängsliknande trädgården och slog en vacker sjua. Innan jag avrundade vistelsen bokades spelningar hos Håkan på Wienerbageriet, första helgen i oktober spikades. Två kvällar, femtusen i gage. Mitt vilt spridda band befann sig lite varstans men nu hade vi mobil och sms. Meddelanden pep och att skriva dem var en konst i sig.

Tåget rullade mot Klippan i strålande sommarväder. Min bror mötte upp på stationen i sin Nissan Micra -87. Vi körde ner mot havsbaden och stugan där han bodde, jag duschade och bytte om. Sedan strosade vi långsamt nerom stranden och bort mot Klitterhus. Den vackra träkåken alldeles vid vattnet där så många av oss bjudit upp till dans på skolfester, hånglat i klitterna under stinn måne, däckat med näsan i sanden, badat nakna eller påklädda, blivit nekade inträde, bjudit upp, blivit ihop, gjort slut. Men just denna dag invigdes kåken som pensionat och nyrenoverad restaurang och scen. På den stod ett soulband med Jenny Öhlund vid mikrofonen. Många av stans jetsetare svärmade kring kvällens drottning. Den före detta dansbandssångerskan blev honung för besökare, den anrika restaurangen ville vara finare och sätta guldkant men dog där och då och har aldrig rest sig igen. Trots mängder med återupplivningsförsök och påkostad renovering. I min tidsupplösta värld står Ante i kalsonger och t-shirt och snackar sig in på Fiskarestugan, vakten ger upp och min två meter långa vän kliver in och blir sittande på barstol hela kvällen. Puben stod öppen för vemsomhelst då i början av åttiotalet. Ingen var finare, alla var lika vackra. Även de överförfriskade utan både byxor och hyfs.

Kvällen var ljus, luften mild. Vi satte oss på uteserveringen och såg ljuskäglor tindra över vattnet, ända upp till Vejbystrand. Ett pärlband av drömmar och minnen passerade huvudet. Vi delade några cigg och dyra flasköl innan lokalen släcktes ner, tömdes på folk och långa rader av taxibilar hämtade dem. Hyfsat nyktra strosade jag och brorsan över stranden och bort mot stugan för att sova. Troligen strosade vi också bort från sönderrenoverade drömmar och rum ingen vill bo, från en framtid byggd av pratkvarnar, av floskelpladdrande politiker och stressade opportunister. Sol och måne förstår de inte, människans natur, den väldiga natthimlen, de långsamma dyningarna. En enkel madrass rullades ut på trägolvet och jag kröp in under tunt täcke. Somnade mycket gott i stugan min far reste sommaren 1969. En lång het sommar i shorts och linne. Med virke och spik från trävarufabrik. Med hammare och fogsvans slet vår pappa. Mamma satt på förstukvisten med min nyfödda lillebror. Jag var två. Trettio år senare stod byggnaden kvar, ännu bebodd av oss två bröder.

Femtio år senare är den såld och bebos av andra.

Ängelholm är min barndomsstad. Hela uppväxten är lagrad i mitt dna, varje ny scen i min pjäs bär en vacker prägling av äldre. Förr var varken sämre eller bättre. Förr var förr. Punkt. Den som inte känner sin historia är dömd att upprepa den. Sverige är mitt land och jag är uppväxt med en generation under en blek skandinavisk himmel. Bebodd av ett naturälskande folk med kargt och lite blygt kynne. Ibland ängsligt. Med enorm empati för utsatta, för svaga, men även för farliga. Att göra sorti ur denna region av världen sker med öppet hjärta – inte på dårars anmaning. Ett halv sekel ligger bakom mig, lika mycket är framför mina bara fötter. Livet rullar i cykler en del upprepar intill döden. Omständigheter kan långsamt strypa en men när perceptionen skiftar löses repet upp. Allt går att rita om i våra liv. De normer och betingelser vi lever efter finns allra längst in, allra längst ner. I begynnelsen var några enkla bokstäver och en första mening men livet sätter aldrig punkt. Har du en gång börjat sjunga sot ur lungorna och skriva tjära ur blodet är du ute på en evig resa. Magi och mirakel existerar, de som upphört tro på dem har tappat livets allra viktigaste komponent.

Jag stannar bilen utanför vårt hus och funderar på möjlighet att slippa ingå i samhällsrullarna, i tortyren att arbeta. Ängslighet har tystat så många, kvävt människors kreativitet med skyhög skatt och krångliga regelverk. En generation pensionärer öppnar fönsterkuvert och tvingas in i demensboenden, in i sista anhalten innan sorti – de byggde det här landet, la golvet, reste väggarna och höll en hejdundrande taklagsfest. Rådande makt har vänt kappan efter gaphalsars sura fjärt och idiotiska vindar. En undfallande vuxenvärld gör att var och en sköter sitt. Ser ingen den uppenbara konflikten? Den stora elefanten?

Nationen är borta. En chimär.

Landet är laglöst.

• Comments(0)//blogg.fredriklarson.se/#post112

Gud är endast ett ord och djävulen är världens största halmgubbe

Nöje, musikPosted by Fredrik Larson Sat, December 16, 2020 09:37:02

Svensk pop. En godhetsindustri på export.

Tomas Andersson Wij och Uno Svenningson är två fantastiska artister. Deras deltagande i ”Så mycket bättre” gör programmet till en njutning. Tomas anekdoter är fängslande, hans hantverk oerhört förfinat. Unos röst väcker varje cell i min femtioåriga kropp.

I övrigt är musikbranschen obegriplig.

I ”Jills veranda” flygs nonsensartister in med dyra flygbiljetter och ges höga arvoden för att sjunga gamla countrydängor och dela politiska plattityder. I ett annars spännande upplägg. Jill är i händerna på producentteam med politiska motiv. De letar upp de mest extrema åsikter i delstaten och gör allt för att koppla ihop dem med Trump, SD och allmän nationalism (och nä, jag delar inte deras tankegods heller). Alla oliktänkande buntas ihop som alt-right. Eller ”högerextrema” som en stirrig Alex Bengtsson kallade alla som inte delade hans infantila världsbild i Live Opinion för någon månad sedan. Artisterna småpratar i köket om tidernas ondska och är så goda och rättänkande att de blivit blinda för sitt eget högmod. Ett högmod varvat med ringa eller ingen kunskap om demokratiska stater, representativa styrelseskick, om tusenårig kulturell evolution, hundratals år av samhällsdebatter och prövad politik. För att inte tala om ekonomi. Hundra år av välståndsbygge har gjort alla rikare.

Kända personer tycks leva och verka i en sluten bubbla. Där de ges överflöd av uppmärksamhet, priser och ceremonier och omsluts av en likasinnad kulturbransch och medieindustri. Även genom Statens kulturråd delar kompisar och kollegor ut bidrag åt varandra. I somras rörde P1 dokumentär vid detta men myndigheten slöt sig som en mussla. Jag skrev även en blogg om det fördomsfulla hat vissa artister ger uttryck för. Som staten avlönar dubbelt.

Denna enfaldiga kultur måste upphöra för att ge rum för mångfald. På riktigt.

Sedan hösten 2014 har jag kritiserat vänstern, och även nyandligheten – då båda dessa rörelser stagnerat och blivit apparater för massprojektion. Att lämna dem har varit som att gå ur en sekt. Man avhumaniserar människor med att vara ”egoist”, ”nationalist”, ”ha dolda avsikter” eller ”högerextrem” och "rasist". Mänskliga rättigheter, solidaritet och rättvisa tillskrivs endast vänsterpolitik. Är du dessutom andligt troende ges total immunitet mot kritik eftersom upplysta personer är felfria och enkom av ljus. Men dessa rörelser är så upptagna av en kollektiv och obearbetad ilska mot frihet och pengar att ett monster skapats. För dem tycks jorden vara platt. Djävulen är kapitalism, Gud är socialism. Under tre års tid har de ändå fått sin rödgröna representant i regeringen och dess handhjärtanspolitik har till fullo skridit till verket. Men kan bara beskrivas som katastrof. Ett kaos utan like. Den enorma belastning på offentlig vård, skola och omsorg de orsakat är allt annat än god.

Hur blev det så här tokigt? När blev miljövänner miljöfundamentalister? När blev hälsomedvetna hälsofascister? När blev den frihetliga vänstern totalitär? Och varför?

Mitt enda svar är att de har alla en gemensam fiende. Och i samma ögonblick lede fi uppfinns börjar resan mot slutet.

Kilometerlång text om konstens roll och våra gemensamma värden kan skrivas. Om människors längtan efter gemenskap. Man kan läsa avancerade essäer om det kollektivt omedvetna Carl Gustav Jung gjorde till sitt livsverk; om drömvärldens arketyper vi alla klär av till sist; om illusioner som lyckligtvis spricker i ljuset. Vi är alla varelser som utvecklas känslomässigt och intellektuellt. Och andligen. Ju mer vi lär om oss själva - ju mer förstår vi om andra. Men vi har passerat en gräns och befinner oss i ingenmansland. Utan lagar, utan regler. Där en lynchmobb agerar anklagare, domare och bödel i ett och via regeringsunderstödd hashtag görs immuna mot kritik även de. Där social justice warriors intar universitet och skapar slutna, döda rum. Där plakat- och identitetspolitik tågat in i regeringsbyggnad och implementerats i intetsägande styrdokument bland myndigheter, för att sedan köras ut och ner i systemet och allt längre ner i halsen på oss medborgare. Svensk film går inte att se. Teveproduktioner är politiskt polerad dramaturgi. Rollbesatt av samma ansikten. Ibland blixtrar det såklart till och någon produktion slinker igenom censurens filter (som Cowboykåken). Ju mer byråkratiska fingrar i kakburken, ju mer meningslöst.

Men kultur är inte en installation. Svensk kultur är ett levande väsen.

Kultur är en en pungspark mot stagnation och en kärleksförklaring till livets eviga cykler. Vissa av oss fångar upp en subtil ton i det kollektiva – besjunger, beskriver, iscensätter och kanske ställer besvärliga frågor. Vrider runt i huvudet på betraktare. Får någon att se sig själv. River mayan. Får hovet att avgå. Skänker tröst. Gemenskap.

En gång i tiden stod artister ut mot orättvisa.

Nu är de del av makten. Och de sparkar neråt. I villfarelsen om att vara goda krigare mot världens ondska. All form av kritik rinner av dem eftersom du betraktas som ond och del av den djävulska och världsomspännande konspiration man bekämpar.

Men Gud är endast ett ord och dess skugga bara en illusion.

• Comments(0)//blogg.fredriklarson.se/#post111

Ångfärjestationen och en himmel som är blå

Nöje, musikPosted by Fredrik Larson Sat, November 11, 2020 08:27:21

The Tivoli går i konkurs. Efter att tidningen gråtit ut och gnällt på politiker (som om de ska ha fingrar i en redan utspädd kulturell soppa) så lyckades konkursförvaltaren hitta en ny ägare. Såsom det går till på en öppen marknad. Hela kulturbranschen genomgår stålbad, guldruschen under nittiotalet är sen länge över och hur framtiden blir vet ingen. Filmbranschen hittade nya sätt att producera magiska serier. Men musikbranschen famlar efter nya marknader och olika försörjningssätt. Brist på inkomster är ett problem. Även för konsertarrangörer som Tivoli. Själv har jag ingen vidare relation till nöjesstället, har besökt några få konserter under alla år de existerat. I april såg jag Plura & co, vilket var en hygglig konsert, men stökigt framför scenen trots hög medelålder. Samma kväll inträffade terrordåd i Stockholm, något ingen nämnde något om från scen, men låg ändå som ett sjok av oro runt landet. Fruktansvärda scener spreds och jag blundade. Lyssnade till ”27” och ”Alice” i magiska versioner och lät mig vandra i samma värld sånger blir till. Där allt som går sönder blir helt igen. Där minnen och drömmar går hand i hand.

Där tågen stannar vid ångfärjestationen med ett gnisslande tjut, en visselpipa ljuder från perrongen. I stationsbyggnaden står några äldre personer med helsingörsvagn vid fötterna. Man kastar ett öga på stora klockan i väntsalen. Röster ekar. Sjuttiotalshimlen seglar över Öresunds grönskimrande vatten. Några röker och fimpar på stengolv. Köper biljett i luckan. Klipper den, går ombord och avnjuter en pölse, köper färgglada karameller och hör snart en dansk speaker i högtalarna meddela att färjan strax är i hamn. Hundratals resenärer går av på dansk sida. I friheten. Över knagglig gatsten, förbi skyltfönster och butiker pallvis med vin, öl och sprit på hög, kors och tvärs igenom ett idylliskt samhälle. Svensk krona är vid den tiden värd mer och svensken får mer för pengarna. De äldre drar helsingörsvagnen full med ost, kött, korv, vin, sprit, öl ombord på färjan hem. Ungdomarna stoppar billig vodka i byxlinningen och passerar tullen. Sedan går vi på tåget mot Ängelholm. Kvällen är räddad. Eller förlorad, beroende på hur man ser på saken.

Knutpunkten restes sten för sten i slutet av åttiotalet. Jag satt på ett arkitektkontor mittemot och såg den monstruösa kolossen växa på höjd och långsamt skymma min utsikt. Radions P3 spelar Jakob Hellman och Roxette varvat med gemytliga gäster i både morgonpasset och Ulf Elfvings ”Efter tre”. Ritbordet är fyllt av A3-stora ritningar jag färdigställer och bär ner i kopieringen. De viks ihop och överlämnas åt kontorets arkitekter och ingenjörer. I ett annat liv, en annan tid.

Det mesta viks ihop till sist.

Den gamla träkåken blev restaurang och nöjestillhåll i mitten av nittiotalet. All nerlagd verksamhet omvandlas, tack och lov, och är inget att oja sig över. Allt i våra liv blir historia. Minnena blir dikt, sång, scenframträdanden, romaner, fotografier, en spelpjäs, kanske film eller tv-serie och slutligen en parentes i ett historielexikon. Kultur fyller oss med känslor. Delade upplevelser, gemenskap. Vi vallfärdar till minnenas tempel, till banden och artisterna på stora scenen i Sofieros vackra trädgårdar. Vi köper bag-in-box och dövar huvudet, låter spänd kropp mjukna i gröngräset. Äter medhavd sallad och revbensspjäll. Vi betalar gladeligen uppemot sjuhundra för två, tre timmars frist. En karavan av bilar rullar hem framemot elva, tolv. Musikerna sitter i loge efteråt, svettiga och rastlösa. Adrenalinstinna.

Att livnära sig i nöjesbranschen är svårt. De få som lyckas bör skatta sig enormt lyckliga.

Dokumentär om Winnerbäcks går på biograferna och jag läser några recensioner där sångaren beskriver sin lyxångest och vånda inför kommers. I alla andra delar av samhället tittar svensken snett på framgång men av någon anledning går kultureliten och idrottsstjärnor fri. Som om vi måste ge vissa fristad. Låta dem blomma ut. Nästan immuna mot kritik vandrar de olyckliga ikonerna runt i sin evighet, burna på ouppnåelig förväntan och bara längtar efter markkontakt igen. Samma Lars flyger över värmländska skogar och delar samma funderingar som fd statsministern och en aldrig ifrågasatt Annie Lööf. Högtflygande visioner har sällan relevans för vanliga knegare. Gränsen mellan ödmjukhet och arrogans är hårfin, den senare trampar vi över i av att leva i en lyxbubbla för länge. Bli alltför självupptagen.

I Stockholm lufsar den alltid lika underhållande Mauro Scocco nerom gitarrverkstaden och beställer en handtillverkad gura, träffar allas vår Plura och tänker: vi gör en dokumentär. Och SVT producerar. Sänder ut i etern. "Lasse har beställt en till" säger gitarrsnidaren glad över att tillfredsställa sina folkkära kunder.

Kameran zoomar ut. Jag knäpper av teven och återgår till vardagen.

Någonstans inom oss maler ackorden i en livslång cykel av känslor. En del av oss hanterar dem med gitarr, andra med ord. Tänjer dem, bänder dem. De flesta gör inget alls utav dem utan kör troget till jobb, skjutsar barn till dagis, handlar kassar med mat och låter snällt skatteverk norpa hälften av all inkomst åt ett alltmer delat land.

Ett land styrd av en moraliserande regering, mässande, med närmast religiösa anspråk, höga på egen förträfflighet, i försök att dribbla bort oss medborgare. Var dag tar jag mig för pannan. Men ibland gläds jag. En hashtagrörelse #metoo löper som en eld genom sociala medier – förhoppningsvis når den allmän insikt om människans kroppsliga autonomi, den okränkbara friheten att välja liv och roll. Likhet inför lagen oavsett kön, hudfärg, ålder eller etnicitet. Människans rätt att vara. Kanske vi även når insikt om hennes tid, hennes pengar och upphör med allomfattande stat som detaljstyr minsta regel, minsta beslut och orsakar vårdkö, bostadskö, skolhaveri och bibliotek annekterade av ungdomsgäng.

I en del avseenden är Sverige ett förryckt land.

Statens våldsmonopol hanterar svårligen dagens kriminalitet, är svag i att försvara äganderätt. Den göder ensidiga folkrörelser mot hot och hat av landet mest inkompetenta kulturminister någonsin. Skattepengar göder även överbetalda asyladvokater och tolkar i en oändlig ström av ärenden. Asylsökande blir sittande i svenskt väntrum, månad för månad utan mening, där de flesta längtar efter att arbeta, ingå och långsamt integreras. Denna redan utsatta grupp ställs mot funktionsnedsatta, vars beviljade stöd minskar, samt ökar i ytterst tveksamma fall hos några släkt- och klanstyrda grupper. Konkurrens om bostäder råder. Kriminella dikterar villkor i allmän miljö och dialogpoliser pratar språk de inte förstår. Lite avlägset hörs Tage Danielsson läsa högt ur Aftonbladet och bjuda in en hel hög med Lindemanfigurer för att göra komik utav all dårskap.

Finns det verkligen någon kvar som tror att politiker löser problem längre?

De kommer bara och endast att börja peta i en oändlig mängd dokument och handlingar och förstöra varje enskild medborgares dröm. Den som inte tror mig kan köpa en tomt och börja bygga sitt drömhus. Intill millimeterprecision kommer den ena myndighetspersonen efter den andra att granska ditt ärende, ställa verklighetsfrånvända krav och dessutom pynta iväg feta fakturor. Såvida du inte bygger själv är du också tvungen att anlita rörmokare, elektriker och byggarbetare som knappt hinner andas förrän de skickar lika saftiga fakturor och hugger mellan 400 till 800 kr per påbörjad timme. Med knapp utbildning och lika knapp hantverksskicklighet har de fått en roll i bostadspolitikshaveriet de inte förtjänar. Lägg därtill fackföreningar med sina maktmetoder om verksamhet inte låter sig dikteras av deras villkor. Sverige är världens dyraste land att bygga i och när riksbanken år efter år deklarerar extremt låga räntor är det för att kompensera en ohållbar bostadspolitik. Effekten är: högre huspriser på grund av bostadsbrist och på tok för dyrt byggande; hög skuldsättning för främst småbarnsfamiljer, då de är beroende av eget boende och inte har tid att stå år i kö; sämre löneutveckling utom i en subventionerad byggmarknad; banker lånar gladeligen ut åt svenska medborgare som sedan fastnar i en utsatt skuldsituation om marknaden havererar likt den gjorde 1992. Läs mig: socialiserad bostadspolitik göder bankerna. Staten och kapitalet sitter i samma båt. Staten hugger din lön och gör dig beroende av utlåning av pengar hos banker. Samt bostadsbidrag.

Leif Nyhlén skrev låten 1972, när han passerade husen på Karlavägen och kallt konstaterade att bidragen höjs samtidigt med att hyrorna stiger.

Frågan är bara hur samhället ser ut när politik och detaljstyrning minskar. När meningslösa myndigheter avvecklas och de viktiga styvas upp. När arbetande folk får mer i plånboken och inte tvingas underkasta sig myndighetskolosser och bli eviga gäldenärer åt banker. När vi går från frö till frukt på nolltid och skördar naturlig rättvisa igen. När tanken inte stoppas och regleras till dumhet innan man skrider till verket. Frågan är också hur liten skattenivån kan vara utan att vissa faller igenom tillvarons golv? Att få ner skattepengar i volym är viktigt av den anledningen att de går in i ett nollsummespel. Ute i fria världen kan de växa och transformera enorma resurser till gagn för många människor. Men i statlig ägo tappar de värde och måste gå till nytta, inte att förvalta dumhet eller konservera utanförskap. Bortåt tusen miljarder omsätts av stat där utbildning, skola, vård, omsorg och rättsväsende är enormt vital del av samhället. Dessa utgör 1/4.

De borde utgöra 3/4.

Många äldre saknar det land som fanns under sextio- och sjuttiotalet. Med Televerket, Posten och SJ. Med kommungubbar som tömmer sopor i arla gryning. Enkla sysslor i en enkel värld. Morgontidningen i brevlådan lagom till morgonkaffet. Oljetanken fylls två gånger per år. Skolan är statlig och tydlig. Två kanaler på teven där samtliga medborgare jublar över Stenmarks nagelbitande åk. John Blund avrundar kvällarna lite förnumstigt och flyger över hustaken med sin rymdfarkost. Hantverkare mejslar ut det mesta av sitt kunnande och tar betalt för gott arbete. Tjänstemän nagelfar kostnader och sköter kärnverksamhet de är ålagda. Maskinskrivna dokument fylls i pärm för pärm. Ingemar Bergman regisserar, Astrid Lindgren berättar otroliga sagor och Gunnar Sträng norpar dem båda inpå bara skinnet, äter upp vad de har på bordet, tömmer skafferiet och äter sig genom visthusboden. Jagar dem ut ur landet. Liksom Borg och Ingemar så småningom. De var inte kloka, sossarna, och än idag debatteras skatter som vore en helig guldkalv, oantastlig, omöjlig att problematisera. Artur Laffers teorier borde ägnas större uppmärksamhet. Skattetrycket 1950 låg på 18,6 % och 1976 – när Pomperipossasagan publicerades – var skattetrycket 43,2 % av BNP.

Absolut topp nåddes 1990 med 50,3 %. Strax innan taket föll in och golvet rämnade.

Hundra år av enormt välstånd i västvärlden är del av förklaring till utbyggd offentlighet och därmed ökad skatt. Vatten, el, avlopp, gator, tågräls, telefoni byggdes ut och ingen behövde frysa ihjäl i ett öde soldattorp. Magra åkrar är ett minne blott. Hundra år av industrialisering och globalisering. Hundra år av välfärdsbyggen. Dessvärre hundra år av reaktionär och våldsromantisk socialism inspirerat av både fransk och rysk kulturrevolution. Tack och lov föll socialistdiktaturerna i slutet av åttiotalet. En efter en. Även i vårt land bröts planekonomiska marknader.

Många lycksökande unga män sökte sig till byggbranschen då. Med hisnande timpenning. Överbetalda i en brinnande bransch. Skojare blåste hyggligt ovetande folk i renoveringsyran och utlåningens begynnelse. När kranarna öppnades drack dårarna sig berusade av framgång (som Lundell sjöng om i ”Halvvägs till havet”). Resten av befolkningen fick betala kalaset under nittiotalets finanskris tillsammans med hela regering och riksdag samt bankerna.

Ekonomi är en flod av energi där pengar arbetar i ett växande verk av välstånd. Ju mer man reglerar och moraliserar, ju sämre går det. Och erkänn – du är precis som alla människor och flyr undan pekpinnar och moralkakor. Även du gör avdrag i deklaration. Var och en längtar frihet i denna värld. All tid, hela tiden. Allt vi gör – gör vi för friheten. Precis som Björn Afzelius sjöng. Samhällets problem är att friheten politiseras och debatteras sönder. I religiösa och auktoritära regimer är den förbjuden i lag. I vår del av världen är den ännu lovlig. När Wiehe angriper nyliberalism som hot attackerar han samma frihet som skänker syre åt hans låtskriveri. Hela kulturvänstern har samma blinda fläck – de ser ondska i något andra ser som frihet. Jag hoppas att kulturfolk är mer kunniga i framtiden och upphör sin fåniga predikan. Att de upphör sin aktivism. Att de ser sig som vemsomhelst.

För egen del ägnar jag dagar åt familj, hus och skrivande. Huset är anslutet till fibernätet, en ny kamin installerad. Att upphöra med vanligt jobb var mitt bästa beslut på många år. Research till nästa bok innebär djupdyk ner i arkiven, mängder av klipp ur tv-historien har fyllt mina dagar. En tjugoett år lång och vindlande resa genom samhället och livet är till tredjedelen klar. Nästa album har vi lagt grund till och ska bara kryddas lite, sen mix och mastring. Min inkomst är två dagars pappaledighet. 3600 per månad. Utan klagan. Vedklabbar i kaminen glöder och Love ränner runt i huset. Louise har bara sex veckor kvar innan nästa gosse tittar fram och vi blir fyra i familjen. Fantastiskt och underbart. Världens bästa julklapp. Puss och kram!

• Comments(0)//blogg.fredriklarson.se/#post110

Att falla från diamantskyarna med ena handen fri

Nöje, musikPosted by Fredrik Larson Wed, October 04, 2020 09:50:31

Att leva drömmen är enklare sagt än gjort. Tom Petty gjorde det fullt ut.

Man kan nästa se honom i en video med cylinderhatt på huvudet och berätta en saga för oss: Ung man med gitarr vrider förstärkare på max, bildar olika band i söderns amerika men tröttnar på hämmad och inskränkt småstad och ger sig av. I amerikansk vagn rullar några unga musiker hundratals mil för att jaga skivkontrakt i en blomstrande miljonstad, i ett kulturellt mecka. I ett tidigt och färgsprakande sjuttiotal, bland skyskrapor, under dånande himmel, med radiostationer i var mans bil att ratta in. Vägar kors och tvärs, ovan och under. Tusen andra konstnärer, drömmare, musikanter står i kö. Många är komna, men mycket få är utvalda. Den bästa musiken görs i detta nu. En slags revolution äger rum, en sexuell frigörelse, en kollektiv LSD-tripp, där musik banar väg för nya drömmar, eskapism och en annorlunda gemenskap. Hundratusental människor vallfärdar till festivaler och arenor för att åtnjuta all denna himmelska blues.

En industri är i uppbyggnad, miljoner vinyler pressas, dollartecken rullar i huvudet på ägare i industrins topp. Lastbilar kör enorma lass av paketerade drömmar till skivbutiker i landets alla städer. En generation av unga vaknar i en explosion av band. Bob Dylan har både protestsjungit en hel medborgarrättsrörelse och lämnat den (där svensk musikerelit står kvar och stampar). Byggt en myt och avfärdat. Blivit utbuad av trogna följare och vänt dem ryggen. Transformerat sin roll ett par vändor. Han har också fylla flera dimensioner i de till synes enkla ackordscyklerna. Väckt albumformattill liv, samt blåst hopp i skallen på unga mänskor världen över.

En annan ung man förenklar hantverket ytterligare och deras vägar kom snart att mötas. Tidigt förstod en del producenter nykomlingens geni. Kort efter ankomst i Los Angeles tog de första inspelningarna form, bandmedlemmar kastades om och bandledaren fick snart sin självklara roll. På tunna ben, blont rakt hår och röd Rickenbacker besjöngs unga amerikanskors väsen lika mycket som hjärtekrossande unga mäns.

Tidigt fanns en sårbarhet. Långt från bredbent hårdrock, långt från posering och spelad image. Istället gör han humor av rocksångares myt - som i "Into the great wide open" och "Dont come around here no more". I frihetens USA kan vemsomhelst leva drömmen, oavsett hudfärg, oavsett klass. Mängder med lyckosamma drömmare har gått från botten till topp i the land of free. I ett underland av figurer når de slutligen fram och får spela huvudrollen. Roll the dice. Den som vinner folkets hjärta, tar också hem storslam. En del kommer att förlora sig i rollen de spelar, bli ett monument, en orörlig staty i en överspelad pjäs och stänga in sig. I ett Graceland. Eller Neverland.

Tom Pettys residens brann ner till grunden.

Barfota, i jeans och t-shirt kröp han ur sitt hem. Familj, fru och barn fick bosätta sig på hotell. Allt annat var kol och aska. Tydligen var någon ute efter döda honom. "En mycket märklig känsla" ska han ha sagt. Men istället för att göra affär av händelsen, blev den början på en förändring efter en längre tid av tvivel och svacka. All framgång har en baksida ingen går fri från.

Riktiga konstnärer har ingen mall utan följer naturens lag. Använder livserfarenheter och omvandlar dem. Mirakel sker då, inte förr.

Världens främsta låtskrivare all time - Bob Dylan - använder Tom Petty & Heartbreakers som kompband under en världsturné -87. Vid den tiden var jag själv tjugo, ung och omogen och hade inte en susning om någon av dem. Och ingen aning om något annat heller. De då högt burna ikonerna vandrar från scen till scen, från stad till land till ny världsdel, och har säkert inte någon större aning de heller. Men begåvningar få förunnat och förmåga att släppa livet vind för våg, bli ett med sina verk och en hänförd publik.

Få uttryck är mer slitna än "falla fritt" men ändå vad allting handlar om. Alltid.

Någonstans längs vägen, i slutet av nittiotalet tror jag, spelar Tom Petty och bandet in en konsert i programserien "Storytellers" - en föreställning jag bandar på VHS och spelar sönder. Opretentiöst och med varm humor delar han berättelser kring låtarnas tillkomst. I "Free falling" exempelvis spelar Tom väldigt enkla licks inför Jeff Lynne samtidigt som han lite skämtsamt kastar ur sig några påhittade fraser.
"Ah, good" säger Jeff.
"Whats good" undrar Tom.
"Its all good" och så blev en av världens bästa låtar till. Ett av världens bästa album dessutom - Moon fever.

Öppna ackord. Enkla fraser. Magin i det enkla.

Att denna sångare hastigt lämnar in och ställer bootsen efter fyrtio år är såklart ledsamt men jag känner ändå den största av tacksamhet. Tack Tom Petty för att du gav mig tröst och vägledning, du gav mig och delade den enklaste av känslor, av sång och text att bada i. Att leva med. Så många fraser som stannat i mig, fått mig att tänka om. Att tro. Att acceptera min egen känsla, att dela den. Att försiktigt viska fram min kärlek och rädsla till någon. Att våga vara sårbar. Att bara släppa garden.

Tänk så enkelt livet kan vara. En drink, ett samtal och glömma för en stund vad som gick fel. Ingen revolution, ingen kamp, inga ilskna plakat. Ett lågmält samtal och så är det ur världen.

I en värld där en slags ideologisk krigföring pågår, där triggade grupper spelar ut mot varandra, där flera hundra år kulturell historia ska rivas och tillintetgöras (likt de görs av IS-krigare i ett tusenårigt Mellanöstern och drar alltfler religiösa grupper i krig med varandra). Meningsmotståndare tystas och alltfler medelmåttor spelar ut offerrollen till fullo för att ta makt över vanliga hederliga medborgare. Demokratiska verktyg slängs på tippen. Amerikansk flagga bränns inte bara på pakistanska gator längre utav av sitt eget folk. Ofattbart. Och allt politiseras, varje gest, varje liten detalj. Hela idrottsevenemang förpestas. Vanligt folk dras in i en polariserande eld och alla förlorar.

Inte ens det största och mest förlösande ackord i världen tycks råda bot.

I vårt land krockar också dessa extremer. I debatter, på gator, i digitala flöden. Två grupper förlorar sig i en olöst ilska, förblindad i kärlek till en lika illa formulerad och totalitär överideologi. Ingen av dem har förstått sångernas betydelse. Musikens roll. Även Neil Young överger sitt geni för politiska syften och drar in något Tom Petty sagt vid tillfälle och lägger ut på facebook. Så ofattbart sorgligt. Svensk artistkår är såklart vilsegången, men det har sina förklaringar. Vi kan bara hoppas på tider när musik och konst vitaliserar igen. Återerövrar de gemensammas röst. Förenar. Låter fascisterna och dess antirörelser gapa på platser ingen bryr sig om. Tills de tystnar. Och kanske börjar lyssna igen. En svag viskning når kanske örat och tårar ögonen.

Kanske bjälken ger vika.

"This machine kills fascists" skrev Woody Guthrie på sin gura under fyrtiotalet. I en tid av dårskap, fattigdom och mycket enkla levnadssätt på landsbygden. Med vidrig apartheid på sina ställen. Med gitarren som vapen, istället för högaffel, sjöng han sina besvärjelser inför några få lyssnare, tog dagjobb, levde kringflackande liv, stod på de utsattas sida, de fattigas, de svartas. Skrev krönikor i arbetarblad och författade. Plockade upp amerikanska folksånger, skrev egna ibland, sjöng dem. Blåste munspel. I en tid utan tv. Med knapp radio. Vinylens första steg undkom honom. Sånger blåste bort med vinden och en ung man från New York satt vid hans sjukbädd i tidigt sextiotal, sjöng lite för den sjukdomsdrabbade trubaduren, lindrade hans smärta och tog snart över stafettpinnen.

Alla svenska låtskrivare är sprungna ur dessa två enkla folksångare. I amerikansk anda. Amerikansk tradition. En av dessa två blekansikten fångar upp och kanaliserar svart blues, gospel, soul och country som ingen annan. Snacka om kulturell integration. Han diktar snart världshistoriens alla främsta låtar.

Och banar väg för så många andra.

Tom Petty möter Elvis under en filminspelning i samma veva och är sedan tvärsäker på sin roll. En vindlande livsresa kommer ta fart och upphör femtio år senare. Endast sångerna återstår nu. Vinylerna i bokhyllan. De enkla fraserna vi sjunger tyst i huvudet, eller lyssnar högt på och navigerar med i livslabyrinterna. Sånger jag även kommer marinera mina söner med. Just ikväll sitter jag på sängkanten med min tolvsträngade Levin och spelar tyst Room at the top, Crawling back to you och Free falling. Vår gosse somnar gott och vaknar med ett skratt.

Svårare än så är det inte.

Woody hade fel, gitarrer dödar inga fascister utan får oss att drömma och fäkta undan bister, rå verklighet. Drömmar skiftar känslan, aningens, släpper in morgonljus och vädrar ut. Och någonstans från en lovande himmel sitter nu ett helt koppel av magiska sångare och inspirerar mänskligheten till stordåd. I det enkla. Tre ackord och fritt fall.

Peace!

• Comments(0)//blogg.fredriklarson.se/#post109