UNDERLIG V�RLD �r en rockplatta. �tta l�tar. Romantiska, politiska, dr�mska, episka och ganska ljusa trots all sot. Tv� gitarrer, trumma, bas och s�ng.
Liveinspelat under en helg. N�gra enkla p�l�gg gjordes hemma hos Limme. Tanken var att g�ra en sjuttiotalsskiva, en r� och opolerad sak utan smink, utan f�r mycket lull-lull. Som en grovkornig dokument�r ungef�r. �ven texterna �r mer betraktande och svepande. B�da tidigare produktioner, Roma och 1979, �r betydligt mer personliga och utl�mnande.
S�ngerna till den h�r skivan �r skrivna under h�sten 2005 efter �verdoser av Dylan och sextiotalsnostalgi. Sj�lv satt jag med en l�ngtan om en ny v�g av revolt mot patriarkat och hierarkier men det enda revolution�ra i mitt liv �r just skapandet, skrivandet - den h�r penseln som vill m�la upp v�rlden i all dess f�rger. Minnen och nostalgi har en m�rklig effekt p� oss, vi gl�mmer s� l�tt och minns bara de sprudlande sidorna. De f�rgsprakande bilderna. De fullmatade boxarna av film och musik, av politiska r�relser, av tidsanda. Vi gl�mmer s� l�tt bort att livet sker nu, att v�rlden faktiskt inte ser s� mycket annorlunda ut, att krig fortfarande finns, att m�nniskans frihet inte �r ett dugg st�rre nu �n d�. Att v�rlden faktiskt blivit �n mer politisk och mediastyrd. Folket har reducerats till en flock som andra ska underh�lla och organisera. Som ska matas med politiska floskler, med religi�sa id�r och ritualer som en enkel v�g till himmelriket. "Dont follow leaders", sa Dylan och gjorde avb�n fr�n sextiotalets medborgarr�ttsr�relse. Han ins�g att den enda sanna revolutionen �r den mot sig sj�lv. "Finns krig i v�rlden, finns den �ven inom mig", sa han och sl�ppte snart skivan "Bringin it all back home".
V�rlden �r underlig och det g�ller att lappa ihop sig sj�lv, att finna sin r�st och sitt sammanhang.
Tillverkad i PON Studio i Hasslarp under oktober 2007 och utgiven av ROSOR/Dead Frog Records
Producerad av Larson/Engstr�m/Johnsson
Arrangerad av bandet
Inspelad, mixad och mastrad av Bo Wilson & Patrik Johansson
S�ng: Larson
Gitarrer, orgel, piano, e-bow, k�rer: Limme Johnsson
Elgitarrer, akustiska gitarrer: Pierre Engstr�m
Bas: Patrik Gliveson
Trummor: Magnus Berg
Skandinavien
Efter att ha inhandlat en Dylandokument�r och levt mig in i sextitalsr�relsen, The Summer Of Love och rent allm�nt i m�nsklig evolution s� hamnade gitarren i kn�et och jag b�rjade skriva l�nga malande l�tar med �nnu l�ngre texter som aldrig ville ta slut. Bland annat en l�gm�ld blues som hette Skandinavien och en text inspirerad fr�n en tevedokument�r om en stor sl�kt p� Gotland som ville s�lja sitt arvegods. N�gra ville h�lla kvar g�rden, andra ville s�lja f�r att frig�ra sig fr�n det sista av navelstr�ngen. The ties that bind. En man st�r kvar p� stranden och blickar ut �ver �stersj�n. En annan dokument�r var om mannen vars liv uppeh�lls av teknik. Han ville bara sluta andas i den h�r v�rlden men fick inte. St�ng av, bad hans anh�riga. F�rst i Schweiz gick det bra och hela hans omgivning kunde �ntligen l�ta tiden passera i sin egen takt.
Som vanligt flikas �ven bitar av mitt eget liv in. F�r att ge det ett sammanhang. Gitarristen i Dom andra, Pierre, d�k in en fredagskv�ll och jag spelade upp l�ten f�r honom. Han nickade och sa: �nej nej s� h�r.� S� tog han gitarren och vevade ett G-durackord och jag la till en brygga i H-moll. S� var den h�r s�ngen f�dd.
Underlig v�rld
Lite klipp fr�n en lika s�nderklippt v�rld. En film. En kamera. N�gon som fotograferar. Den �r vad den �r. Pierre st�r f�r riffet.
Janteblues
Fr�n b�rjan en mollst�md blues som blev durst�md och lite mer soulig. �ven h�r en allm�n betraktelse �ver sakernas tillst�nd. Om Jantelagen, denna r�st vi f�ds med, matas med under uppv�xten och som talar med kluven tunga. Fr�mst fr�n journalister, alla dessa n�jesskribenter s� hyllande det ena och s�gande det andra benet. S� m�nga i den fria pressen som inte f�rst�r ett smack av yttrandefrihet och dess egentliga roll - vilka som talar fritt och vilka som inte. Och under sparandekrav, under chefredakt�rers r�dpenna, under politisk korrekthet smalnar skribentens v�rldsvidd. Men p� n�got konstigt vis s� finns ingen gr�ns p� hur mycket skit vissa till�ts skriva om andra. Hur f�rnedringsskrifter, usla pamfletter, rent elaka recensioner f�r f�rekomma endast f�r att s�lja h�gre upplagor. Och samtidigt raseras ett samh�lle p� inneh�ll, barn l�r sig ta in skitinformation, att l�ra sig hylla och f�rnedra, att enda v�gen till bekr�ftelse g�r via scenen. I n�gon roll. Och d�r godk�nd eller icke av en sj�lvutn�mnd jury.
Media f�rst�r s�llan sin roll i mytologiseringen av samh�llet. Och det konstn�rer kl�r av hos sig sj�lv och andra ser mediafolk till att kl� p�.
Sedan inbillar jag mig att urholkandet av upphovsr�tten �r ytterligare ett s�tt att urholka det fria ordet.
Journalisterna, som en g�ng hade i uppgift att s�ka upp sanningen och delge folket n�gon form av r�ttvis info, har l�ngsamt sj�lva blivit korrumperade. L�gnen �r handelsvara. Och folket �r grundlurat. Lundell svor 1989 att h�nga p� hornet tills det lj�d in i hans egen klass. �n har det inte n�tt fram.
Inkognito
F�rsta versen skrevs i november 2002. Jag st�r p� stranden vid Fria bad i Helsingborg, oktober m�nad, en kall och bl�sig kv�ll. En m�rk himmel och en stinn m�ne badar i det lika m�rka �resundsvattnet. Tre �r senare kom resten av texten.
Ett sl�ktepos om min mormors far som kom fr�n Danmark, en arbetargrabb som gjorde en klassresa. Han blev, som jag h�rt, brandm�stare i Helsingborg, och med den titeln ocks� v�lb�rgad och respekterad. S� k�pte han ett sommarhus i �ngelholms havsbad. Ett hus som jag och mina br�der �ger nu. Rester av en sl�kt, en familj, en dr�m finns hos oss alla. Ibland som en v�lsignelse, ibland som en f�rbannelse. Vi blir aldrig kvitt v�ran historia. Hur vi �n f�rnekar vissa sidor. En dag m�ste vi f�rl�ta. Det h�r �r mitt s�tt.
Den �r till�gnad mamma, mormor och Thor Hansen, min mormorsfar.
Alla �r en
Skriven i ett kallt och fuktigt garage i Ronneby. P� elgitarr. En s�n d�r l�t som man inte kan kommentera alls. N�gon kr�vde min n�rvaro och mina svar p� var jag h�ll hus.
De jag gav d�g tydligen inte. S� d� blev det i s�ngform i st�llet.
�Du l�gger ditt liv �ver mitt och talar om hur det ska vara. Jag hoppas att du m�ter n�gon som en dag stannar kvar. �
Dr�mmarnas flod
Under repen kallad f�r ��ttiol�ten�. �ven den ett svar, en kommentar till den tid vi lever i och en hyllning till alla de som kastar sig ut, som lever, som dr�mmer, som v�gar kliva �ver gr�nser och v�gra normalitet.
I dagar som dessa
En blues. N�gon g�ng ska man ju g�ra en s�dan. Kanske handlar den om att ha intregritet snarare �n vara i f�rsvar. Att vara modig snarare �n h�rd.
Rost
Ett verk med pretentioner (som man inom rockv�rlden inte f�r lov att ha, inte ens om man heter Bono). Men ibland kan jag inte l�ta bli att dra pennan �ver den stora kartan.
Den handlar om m�nsklighetens f�rfall och morgondagens hopp.
Vi tycks leva i underg�ngstider, som om vi f�ljer ett drama n�gon helt annan regisserat. L�r vi av v�r historia egentligen? Kan vi skapa en v�rld f�r alla? Vill vi?
Vad kan jag sj�lv ge?
Tja, �nnu en s�ng kanske. Bara de �r f�r evigt.