UNDERLIG VÄRLD är en rockplatta. Åtta låtar. Romantiska, politiska, drömska, episka och ganska ljusa trots all sot. Två gitarrer, trumma, bas och sång.
Liveinspelat under en helg. Några enkla pålägg gjordes hemma hos Limme. Tanken var att göra en sjuttiotalsskiva, en rå och opolerad sak utan smink, utan för mycket lull-lull. Som en grovkornig dokumentär ungefär. Även texterna är mer betraktande och svepande. Båda tidigare produktioner, Roma och 1979, är betydligt mer personliga och utlämnande.
Sångerna till den här skivan är skrivna under hösten 2005 efter överdoser av Dylan och sextiotalsnostalgi. Själv satt jag med en längtan om en ny våg av revolt mot patriarkat och hierarkier men det enda revolutionära i mitt liv är just skapandet, skrivandet - den här penseln som vill måla upp världen i all dess färger. Minnen och nostalgi har en märklig effekt på oss, vi glömmer så lätt och minns bara de sprudlande sidorna. De färgsprakande bilderna. De fullmatade boxarna av film och musik, av politiska rörelser, av tidsanda. Vi glömmer så lätt bort att livet sker nu, att världen faktiskt inte ser så mycket annorlunda ut, att krig fortfarande finns, att människans frihet inte är ett dugg större nu än då. Att världen faktiskt blivit än mer politisk och mediastyrd. Folket har reducerats till en flock som andra ska underhålla och organisera. Som ska matas med politiska floskler, med religiösa idér och ritualer som en enkel väg till himmelriket. "Dont follow leaders", sa Dylan och gjorde avbön från sextiotalets medborgarrättsrörelse. Han insåg att den enda sanna revolutionen är den mot sig själv. "Finns krig i världen, finns den även inom mig", sa han och släppte snart skivan "Bringin it all back home".
Världen är underlig och det gäller att lappa ihop sig själv, att finna sin röst och sitt sammanhang.
Tillverkad i PON Studio i Hasslarp under oktober 2007 och utgiven av ROSOR/Dead Frog Records
Producerad av Larson/Engström/Johnsson
Arrangerad av bandet
Inspelad, mixad och mastrad av Bo Wilson & Patrik Johansson
Sång: Larson
Gitarrer, orgel, piano, e-bow, körer: Limme Johnsson
Elgitarrer, akustiska gitarrer: Pierre Engström
Bas: Patrik Gliveson
Trummor: Magnus Berg
Skandinavien
Efter att ha inhandlat en Dylandokumentär och levt mig in i sextitalsrörelsen, The Summer Of Love och rent allmänt i mänsklig evolution så hamnade gitarren i knäet och jag började skriva långa malande låtar med ännu längre texter som aldrig ville ta slut. Bland annat en lågmäld blues som hette Skandinavien och en text inspirerad från en tevedokumentär om en stor släkt på Gotland som ville sälja sitt arvegods. Några ville hålla kvar gården, andra ville sälja för att frigöra sig från det sista av navelsträngen. The ties that bind. En man står kvar på stranden och blickar ut över Östersjön. En annan dokumentär var om mannen vars liv uppehölls av teknik. Han ville bara sluta andas i den här världen men fick inte. Stäng av, bad hans anhöriga. Först i Schweiz gick det bra och hela hans omgivning kunde äntligen låta tiden passera i sin egen takt.
Som vanligt flikas även bitar av mitt eget liv in. För att ge det ett sammanhang. Gitarristen i Dom andra, Pierre, dök in en fredagskväll och jag spelade upp låten för honom. Han nickade och sa: ”nej nej så här.” Så tog han gitarren och vevade ett G-durackord och jag la till en brygga i H-moll. Så var den här sången född.
Underlig värld
Lite klipp från en lika sönderklippt värld. En film. En kamera. Någon som fotograferar. Den är vad den är. Pierre står för riffet.
Janteblues
Från början en mollstämd blues som blev durstämd och lite mer soulig. Även här en allmän betraktelse över sakernas tillstånd. Om Jantelagen, denna röst vi föds med, matas med under uppväxten och som talar med kluven tunga. Främst från journalister, alla dessa nöjesskribenter så hyllande det ena och sågande det andra benet. Så många i den fria pressen som inte förstår ett smack av yttrandefrihet och dess egentliga roll - vilka som talar fritt och vilka som inte. Och under sparandekrav, under chefredaktörers rödpenna, under politisk korrekthet smalnar skribentens världsvidd. Men på något konstigt vis så finns ingen gräns på hur mycket skit vissa tillåts skriva om andra. Hur förnedringsskrifter, usla pamfletter, rent elaka recensioner får förekomma endast för att sälja högre upplagor. Och samtidigt raseras ett samhälle på innehåll, barn lär sig ta in skitinformation, att lära sig hylla och förnedra, att enda vägen till bekräftelse går via scenen. I någon roll. Och där godkänd eller icke av en självutnämnd jury.
Media förstår sällan sin roll i mytologiseringen av samhället. Och det konstnärer klär av hos sig själv och andra ser mediafolk till att klä på.
Sedan inbillar jag mig att urholkandet av upphovsrätten är ytterligare ett sätt att urholka det fria ordet.
Journalisterna, som en gång hade i uppgift att söka upp sanningen och delge folket någon form av rättvis info, har långsamt själva blivit korrumperade. Lögnen är handelsvara. Och folket är grundlurat. Lundell svor 1989 att hänga på hornet tills det ljöd in i hans egen klass. Än har det inte nått fram.
Inkognito
Första versen skrevs i november 2002. Jag står på stranden vid Fria bad i Helsingborg, oktober månad, en kall och blåsig kväll. En mörk himmel och en stinn måne badar i det lika mörka Öresundsvattnet. Tre år senare kom resten av texten.
Ett släktepos om min mormors far som kom från Danmark, en arbetargrabb som gjorde en klassresa. Han blev, som jag hört, brandmästare i Helsingborg, och med den titeln också välbärgad och respekterad. Så köpte han ett sommarhus i Ängelholms havsbad. Ett hus som jag och mina bröder äger nu. Rester av en släkt, en familj, en dröm finns hos oss alla. Ibland som en välsignelse, ibland som en förbannelse. Vi blir aldrig kvitt våran historia. Hur vi än förnekar vissa sidor. En dag måste vi förlåta. Det här är mitt sätt.
Den är tillägnad mamma, mormor och Thor Hansen, min mormorsfar.
Alla är en
Skriven i ett kallt och fuktigt garage i Ronneby. På elgitarr. En sån där låt som man inte kan kommentera alls. Någon krävde min närvaro och mina svar på var jag höll hus.
De jag gav dög tydligen inte. Så då blev det i sångform i stället.
”Du lägger ditt liv över mitt och talar om hur det ska vara. Jag hoppas att du möter någon som en dag stannar kvar. ”
Drömmarnas flod
Under repen kallad för ”åttiolåten”. Även den ett svar, en kommentar till den tid vi lever i och en hyllning till alla de som kastar sig ut, som lever, som drömmer, som vågar kliva över gränser och vägra normalitet.
I dagar som dessa
En blues. Någon gång ska man ju göra en sådan. Kanske handlar den om att ha intregritet snarare än vara i försvar. Att vara modig snarare än hård.
Rost
Ett verk med pretentioner (som man inom rockvärlden inte får lov att ha, inte ens om man heter Bono). Men ibland kan jag inte låta bli att dra pennan över den stora kartan.
Den handlar om mänsklighetens förfall och morgondagens hopp.
Vi tycks leva i undergångstider, som om vi följer ett drama någon helt annan regisserat. Lär vi av vår historia egentligen? Kan vi skapa en värld för alla? Vill vi?
Vad kan jag själv ge?
Tja, ännu en sång kanske. Bara de är för evigt.