tillbaka

 

GOTT LIV är en välproducerad skiva, alltså raka motsatsen till Underlig värld. Sångerna är skrivna mellan juli 2006 till mars 2007.

Vi började göra akustiska gigg och togs emot väldigt väl på spelningar. Jag hade oxå börjat göra mer soulinspirerade låtar och föra in lite mer gospel och blues än tidigare. Vilka också blev roligare att spela. Något vi även ville ha ner på skiva. Receptet var: ut med brötiga elgitarrer och in med akustiska gitarrer, mandolin och kontrabas. "Korta ner låtarna, gör dem intressanta", sa Limme. Sen gjorde han ett hästjobb för att få till denna pärla i skivsamlingen!

 

 

Inspelad i Dynamic Recordings av Carl-Magnus Consitt och Limme Johnsson under sommaren 09

Producerad och arrangerad av Limme Johnsson

Mixad av Carl-Magnus Consitt och Limme Johnsson

Mastrad av Peter In de Betou på Tailormaid Production

 

 

Sång: Larson

Gitarrer, mandolin, orgel, piano, munspel, e-bow, kör, synt: Limme Johnsson

Pedal-steel, elgitarr, bouzouki: Pierre Engström

Elbas, kontrabas: Patrik Gliveson

Trummor, congas, skrammel: Carl-Magnus Consitt

Kör: Agnes Wästfeldt

 

Allt jag borde ha lärt mig – sista dagarna i en relation som redan upphört. En hälsning till det som komma skall. En skål på innergården, sensommargrillning tillsammans med några från bandet och våra flickvänner. Gitarrerna åkte fram mot nattkvisten och vi sjöng för stjärnorna och ljuset trots att det är förbjudet enligt blekingska lagar att spela onyktert. Dagen efter skrevs den här på sängkanten. Ensam hemma. Bara jag och gårdagskvällen i ryggen. Rökandes i fönstret ut mot gatan, Statoilmacken mittemot, några bilar svänger in, tankar upp och kör iväg. Andra promererar förbi och vidare ner mot Sveriges vackraste trädgård, Brunnsparken. Vi måste alla stanna upp och tanka oss själva. Tömma hårddisken, programmare av och bygga den där visionen, drömmen som en murbräcka in i evigheten.

 

Gott liv – sången är ett enkelt svar på I wish I was a punkrocker, åtminstone de första raderna, sen blev det något annat. Ett gott liv, vad nu det är. Minns att jag munhöggs lite med en så kallat andligt verksam person som inte tyckte att ilska hör hemma i en ren värld. Att alla uttryck av rädsla är tecken på att jag inte är fri. Jag tyckte att det där andliga dravlet bara leder till än fler dygder och passitivitet. Det vi bär inom oss bär vi. Och det måste ut på något sätt, i någon form. Ibland i en sång.

 

Jag måste vara fri – Första låten som skrevs till plattan. Under tiden jag jobbade som städare på Ronneby kommun växte texten fram samtidigt med att ett två år långt förhållande monterades ner bit för bit. På något sätt försökte jag sätta fingret på vad frihet är.

 

Välkommen hem – först skriven till en trubadur i blekinge. När den skrevs tänkte jag i alla fall på honom och hans fru, deras två barn, hans liv på vägarna med musik och sin dröm att leva med musiken. Dock; det viktigaste för honom är barn och fru. Utan dem skulle drömmen inte vara värt någonting.

Två månader efter att den skrivits satt jag själv i samma situation och kunde inget annat än att behålla sången själv.

 

Sympati med dom döda – Rolling Stones spelade in Sympathy with the devil i ett otal versioner. Jean-Luc Godard dokumenterade och klippte ihop en värld som minst sagt var splittrad. Sextitalets upplösning. Flowers in the dirt.  Det här är ytterligare ett försök att lappa ihop den tid vi lever i. Som vanligt har jag stulit textfragment och bilder ur mästarnas verk.

 

Katarina – Efter några månaders boende i en stor fyrarummare i en alltför liten stad blev tillvaron alltmer ohållbar. Hon dök in som en ängel under höstkanten och till sist sa jag upp kontraktet på lägenheten, packade släpet ett sista lass, la nyckeln i brevinkastet och sa adjö till alla fina grannar. Sedan svängde jag ut på E22: an på väg mot Ängelholm. Möblerna staplades i ett båtskjul, sedan körde jag upp till dig och du bjöd på frukost i ditt trånga kök. Och en del av mig sitter antagligen kvar där än.  

 

Fri att älska – sista låten skriven för plattan. Ännu en kärleksförklaring skriven dagen efter att vi förlovat oss. Ta det som ett löfte älskling. Promise.

 

Någon som du – något inspirerad av Van Morrison, självklart går det inte att göra honom rättvisa. Men sno lite av en feeling kan man alltid göra. Så länge man talar sanning är det faktiskt helt ok.

 

Allt jag behöver, allt jag vill ha – jag och Pjär körde upp till Göteborg för att köra ett akustiskt gigg på restaurang Jord. På vägen hem lyssnade vi på P3 soul och en dokumentär om Wilson Picket, karakteristiskt berättad av Mats Nileskär. Mina ögon gick i kors, jag släppte av Pjär i Helsingborg för övernattning och vände hem till Ängelholm och lägenheten nere vid kyrkan. Dagen efter låg några klassiska soulackord i A-dur och texten petades ner i all sin enkelhet. Tack Wilson!

 

Mellan himmel & jord – en avdammad melodi kombinerad med lite nya ackord och en text baserad på urklipp satta på kylskåpet ersattes av frågan: vilken väg mellan himmel och jord ska jag gå? Hur gå på lina, hur hålla balans?

 

Göteborg – en dröm. Göteborgskalas och hela stan sjunger, dock inte min sång, folkmassor trängs kring gator och torg och ensamt vandrar jag upp mot hotellet, checkar in i ett rum med fönster mot en innergård. Tänker på livet, tänker på dig. Morgonen därpå går jag ut i stad som städas och saneras och morgonsolen lyser in i kaféet jag satt mig. Tänker på livet, tänker på dig. Tänker på kvinnor, tänker på män. Tänker på makt, tänker på motsatsen. Tänker på mening, tänker på oss. Ser oss belägra stan, flytta hit igen, skaffa lägenhet, ta del av utbudet. Under eftermiddagen skrivs skivkontrakt, sitter på ett enkelt kontor bland drivor av skivor och pratar inspelning, turné och utanförskap. Mittemot sitter min samarbetspartner. Nere i Skåne väntar min fru.