Album - Ihop
Glöm inte bort att hålla huvudet högt
Skriven i mars 06 på Övre Husargatan i Ronneby. Många sånger skrevs i den lägenheten. Antagligen av längtan bort, den sjuka vi människor
drivs av. Och så glömmer vi nuet, omgivningen, händelser, scener och så får man skriva nya sånger längre fram som minns. Vi lät låten öppna
hela albumet för uppriktigheten och den goda intentionen. Introt är Limmes. Sången är din.
Lång väg hem
Ett vykort i slutet av 2007 strax innan vi flyttade ut på landet, decemberslask, gårdsdrömmar, minnesrester, kyrkklockor, The Band på cd: n –
kan det blir bättre?
Två blåa ögon
Mars 2009. Inspirerad av Dylan, förmodar jag. Eller som Pierre Engström hade sagt: det är Dylan!
Jag tänkte att den skulle passa som duett och så bjöd jag in Alex Fridell, som tackade ja och resten är historia. Fredrik Hejdström spelar sin
”bästa gitarr” på länge. Putte på orgel. Mange sätter trummorna på första tagningen. Jag sjunger. Och Alex.
Ner, ner, ner
Augusti 09. En sång om synkronicitet. En tar hissen upp, en annan åker ner. Man möts några minuter, växlar några ord, skils åt. Åren går.
Man möts igen. Livet blev inte som någon tänkt sig. Ju mer planer i huvudet desto svårare att få till det. När vi släpper krampen och låter
händelser ske i det berömda nuet, ja då händer det. Då sker överraskningarna. Ett teveprogram pekar ut en väg, en bok rakt upp i knäet, en
sång säger något vi tänkt på. En människa dyker in. Eller upp. Kanske du är på väg ner. Eller in? Vem vet, vi kanske möts igen!
Tusen dagar, tusen nätter
Oktober 2008. Skriven på gården en eftermiddag, sittande i soffan, blickande bakåt i tiden. Jag gillar inte att vara i det förflutna längre, men
den här melodin kunde inte ha någon annan text.
En man i mina bästa år
Ibland skrivs såna här pamfletter, lite blues, lite stompigt, lite brutalt. En del av mig sitter under korkeken och luktar på alla blommorna, en
del av mig står på barrikaden och vill bli sedd och hörd!
Mamma & pappa
Våren 04 bosatte jag mig i ett hus i Ronneby, järnvägsspåret strax utanför, väskan på övervåningen och en del smärre byggprojekt i huset.
Jag la lite golv, målade lite väggar, grävde i trädgården och klippte lite häck. Under vistelsen där åt sig en melodi in i huvudet, en refrängtext
som sjöng: Everybody looks lika Johnny to me…. Och så vidare. Tre ackord. Eftersom jag inte skriver på engelska så lät jag den ligga. Men
melodin släppte mig aldrig. Så jag skrev den här och spelade den även live, vilket uppskattades mycket (speciellt av den äldre publiken) och
vi spelade in den. Vad den handlar om? Ingen aning.
Om jag visste då vad jag vet nu (hade jag aldrig lärt mig)
Oktober 2009. Hösten 09 var en produktiv period. Den här berättelsen är en efterkonstruktion. Jag åkte iväg på tantrakurs i Norrköping och det
kändes som att vara otrogen. Men otrogna kan vi bara vara med oss själva lärde jag mig på kursen. Kursledaren Johan Ekenberg uppmanade
oss även att inte vara i våra fantasier utan i nuet, att ge och ta emot, att säga ja eller nej. Skulle jag skriva en sång om kursen hade den blivit
fjantig så det blev en resa i fantasin. Fast känslomässigt är den sann. Och hade jag vetat innan vad jag vet nu hade jag aldrig fått lära mig
något nytt. För det är vad vi vill: expandera.
Jag är lika mycket värd som du
November 2008, ännu en sång tillkommen i soffan, huvudet vänt ut genom fönstret, månen över fälten, vintern biter sig in i landskapet, och
på teven en ny programserie om dansband som tävlar mot varandra. Jag kände mig tvungen att skriva något relevant. Det blev den här.
Tack
Augusti 2009. Camilla Uddgren tar kontakt med mig och vill att jag medverkar i hennes föreläsningar som musiker. Inför vår första
föreläsning skrev jag några (i mitt tycke) relevanta låtar som tangerar hennes fantastiska livsberättelse.
Det här är en av de låtarna. Vilket också en livshållning. För varje bön ett tack. Oavsett om det slår in eller inte.
Öde landsväg
Under min tid som fönsterputsare körde jag hemifrån klockan sex och återvände under eftermiddagen. Varje gång jag svängde in på
vår väg så dök en melodi upp i skallen. Jag nynnade den och trodde den var något jag hört på radion eller någon skiva. Men nä, den var en
egen melodi som jag till sist satte text till. Något inspirerad av Neil Young har jag hört… skriven i mars 2009.
Skriven i mars 06 på Övre Husargatan i Ronneby. Många sånger skrevs i den lägenheten. Antagligen av längtan bort, den sjuka vi människor
drivs av. Och så glömmer vi nuet, omgivningen, händelser, scener och så får man skriva nya sånger längre fram som minns. Vi lät låten öppna
hela albumet för uppriktigheten och den goda intentionen. Introt är Limmes. Sången är din.
Lång väg hem
Ett vykort i slutet av 2007 strax innan vi flyttade ut på landet, decemberslask, gårdsdrömmar, minnesrester, kyrkklockor, The Band på cd: n –
kan det blir bättre?
Två blåa ögon
Mars 2009. Inspirerad av Dylan, förmodar jag. Eller som Pierre Engström hade sagt: det är Dylan!
Jag tänkte att den skulle passa som duett och så bjöd jag in Alex Fridell, som tackade ja och resten är historia. Fredrik Hejdström spelar sin
”bästa gitarr” på länge. Putte på orgel. Mange sätter trummorna på första tagningen. Jag sjunger. Och Alex.
Ner, ner, ner
Augusti 09. En sång om synkronicitet. En tar hissen upp, en annan åker ner. Man möts några minuter, växlar några ord, skils åt. Åren går.
Man möts igen. Livet blev inte som någon tänkt sig. Ju mer planer i huvudet desto svårare att få till det. När vi släpper krampen och låter
händelser ske i det berömda nuet, ja då händer det. Då sker överraskningarna. Ett teveprogram pekar ut en väg, en bok rakt upp i knäet, en
sång säger något vi tänkt på. En människa dyker in. Eller upp. Kanske du är på väg ner. Eller in? Vem vet, vi kanske möts igen!
Tusen dagar, tusen nätter
Oktober 2008. Skriven på gården en eftermiddag, sittande i soffan, blickande bakåt i tiden. Jag gillar inte att vara i det förflutna längre, men
den här melodin kunde inte ha någon annan text.
En man i mina bästa år
Ibland skrivs såna här pamfletter, lite blues, lite stompigt, lite brutalt. En del av mig sitter under korkeken och luktar på alla blommorna, en
del av mig står på barrikaden och vill bli sedd och hörd!
Mamma & pappa
Våren 04 bosatte jag mig i ett hus i Ronneby, järnvägsspåret strax utanför, väskan på övervåningen och en del smärre byggprojekt i huset.
Jag la lite golv, målade lite väggar, grävde i trädgården och klippte lite häck. Under vistelsen där åt sig en melodi in i huvudet, en refrängtext
som sjöng: Everybody looks lika Johnny to me…. Och så vidare. Tre ackord. Eftersom jag inte skriver på engelska så lät jag den ligga. Men
melodin släppte mig aldrig. Så jag skrev den här och spelade den även live, vilket uppskattades mycket (speciellt av den äldre publiken) och
vi spelade in den. Vad den handlar om? Ingen aning.
Om jag visste då vad jag vet nu (hade jag aldrig lärt mig)
Oktober 2009. Hösten 09 var en produktiv period. Den här berättelsen är en efterkonstruktion. Jag åkte iväg på tantrakurs i Norrköping och det
kändes som att vara otrogen. Men otrogna kan vi bara vara med oss själva lärde jag mig på kursen. Kursledaren Johan Ekenberg uppmanade
oss även att inte vara i våra fantasier utan i nuet, att ge och ta emot, att säga ja eller nej. Skulle jag skriva en sång om kursen hade den blivit
fjantig så det blev en resa i fantasin. Fast känslomässigt är den sann. Och hade jag vetat innan vad jag vet nu hade jag aldrig fått lära mig
något nytt. För det är vad vi vill: expandera.
Jag är lika mycket värd som du
November 2008, ännu en sång tillkommen i soffan, huvudet vänt ut genom fönstret, månen över fälten, vintern biter sig in i landskapet, och
på teven en ny programserie om dansband som tävlar mot varandra. Jag kände mig tvungen att skriva något relevant. Det blev den här.
Tack
Augusti 2009. Camilla Uddgren tar kontakt med mig och vill att jag medverkar i hennes föreläsningar som musiker. Inför vår första
föreläsning skrev jag några (i mitt tycke) relevanta låtar som tangerar hennes fantastiska livsberättelse.
Det här är en av de låtarna. Vilket också en livshållning. För varje bön ett tack. Oavsett om det slår in eller inte.
Öde landsväg
Under min tid som fönsterputsare körde jag hemifrån klockan sex och återvände under eftermiddagen. Varje gång jag svängde in på
vår väg så dök en melodi upp i skallen. Jag nynnade den och trodde den var något jag hört på radion eller någon skiva. Men nä, den var en
egen melodi som jag till sist satte text till. Något inspirerad av Neil Young har jag hört… skriven i mars 2009.